Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

"Gudskelov har yrket förändrats"

Första filmrollen fick Gunvor Pontén i slutet av 1940-talet, sedan dess har det rullat på med film-, tv- och teaterföreställningar.
–  Men jag har aldrig riktigt lyckats krångla mig upp i hierarkin. Lite mer ego hade nog varit bra att ha, säger hon.
På kaffebordet i vardagsrummet ligger boken med Ruben Nilsons texter uppvikt. Om några dagar ska Gunvor Pontén framföra ett program om plåtslagaren som blev både konstnär och visdiktare.
–  Den typen av uppdrag tycker jag är väldigt roliga. Det är så fritt, säger hon.
Annars är det ganska lugnt på jobbfronten numera, men hon har inte helt stängt dörren till nya uppdrag. Däremot inga plötsliga inhopp.
–  Då ska det vara något helgjutet. Och jag vill vara med i processen från början. Det är viktigt för arbetet, säger hon.
I 65 år har Gunvor Pontén varit verksam skådespelare. Under den tiden har det blivit många roller, på teaterscenen, på bioduken och i tv-serier. Hon har jobbat på stadsteatrarna i Norrköping, Göteborg och Stockholm, på Boulevardteatern och Oscars, gjort kabaréer, sjungit och läst dikter.
Med åren har karaktärerna förändrats. I början fick Gunvor Pontén ofta göra rollen som stygg flicka, eller som hon säger "jag fastnade i pig- och fnaskfacket".
–  Jag var egentligen blyg, men jag vickade på stjärten när jag gick och såg söt ut, och därför misstogs jag för att vara flörtig.
Därefter vidtog en ny era med typiska karaktärer för kvinnor i medelåldern - hushållerska, butiksbiträde, granntant eller sjuksköterska. Hit hör långköraren "N.P. Möller, fastighetsskötare" där hon gjorde danskdödarens fru eller "Cluedo - en mordgåta" där hon spelade den mördande hushållerskan.
–  Det var roligt minns jag. Det var som att göra teater i filmen, man fick chans att utveckla sin karaktär. Och på teatern gjorde jag Martha i "Vem är rädd för Virginia Woolf" och madam Flod i "Hemsöborna".
Tycker du att skådespelaryrket har förändrats med åren?
–  Ja, gudskelov. Kanske framför allt hur man talar. Med åren har man dämpat det teatraliska. Men å andra sidan hör man ofta inte vad de unga skådespelarna säger - de som sitter längst bak i teatersalongen ska ju också höra. Det är en konst.
En annan förändring som Gunvor Pontén tycker är särskilt tydlig är att skådespelare i dag, mer än någonsin, måste kunna sälja sig själva. Oavsett om man haft yrket i ett eller 65 år.
–  Det finns de som har det i sig, som kan säga: "Här är jag. Jag ska fram här". Men jag tycker ju inte att det är ett dugg märkvärdigt med mig.
–  Det hade nog varit bra med lite mer ego. Det har jag förstått genom åren. Fast å andra sidan älskar jag att arbeta tillsammans med andra i en ensemble. Storleken på rollen är inte så viktig. TT

Gunvor Pontén

Aktuell: Fyller 85 år 11 februari.
Bor: På Södermalm i Stockholm
Familj: Dottern Nina Pontén, skådespelare, och hunden Charlie, elva år.
Gör: Skådespelare.
På gång: Gör en föreställning om Ruben Nilson på båten Nordens Ljus.
Om att fylla 85: "Själva siffran gör mig inte ett skvatt. Det enda är väl när folk reagerar över att man är 85, som om man hade en skamlig sjukdom. Det är inte mitt fel att jag är det."
Så firar jag födelsedagen: "Ett år för rätt längesen var det ingen som kom ihåg min födelsedag. Då blev jag ledsen och bestämde att alla som kom ihåg den dagen hädanefter var välkomna på öppet hus."
Om att åldras: "Det viktiga är att man försöker bejaka livet i stället för att ömka sig. Att bli gammal kan lätt bli självuppfyllande. Man börjar tro att man ska se ut, låta och röra sig på ett visst sätt. Nä, sträck på dig och glöm det!"
Stolt över: "Det senaste är att jag försökte hjälpa Alice Babs. Efter min anmälan till Socialstyrelsen slog Inspektionen för vård och omsorg fast att hon själv ska få avgöra vem som ska få hälsa på henne. Sen är jag stolt över att jag ofta säger vad jag tycker. Det har gjort att jag har blivit obekväm ibland, men det är sådan jag är och det är jag också stolt över.
Ångrar: "Jag ångrar mig hela tiden. Det kan vara småsaker som: Vad sjutton tog jag på mig de här strumporna för?"
Gå till toppen