Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Många kvinnor skäms för missbruket

Att missbruka är en skam. Särskilt för kvinnor. Flera före detta missbrukare som HD pratat med vittnar om det. Kvinnorna är dessutom utsatta på många andra sätt. Ofta drabbas de av våld. Och ofta är de beroende av mannen de har en relation med – det är han som har knarket.

I en lokal på Söder i Helsingborg träffar vi Susanne Tidblad. Hon är den drivande kraften bakom föreningen RFHL som så smått börjat etablera sig i Helsingborg. Föreningen har ett särskilt fokus på kvinnor som har eller har haft missbruksproblematik – i föreningens Qvinnoqula kan man träffas och stötta varandra.
Det är ett myller av folk när vi kliver in. Men människorna vi ser, hör till en annan förening. Lokalen är lånad. Susanne Tidblad reser sig från sitt skrivbord, inklämt i ett hörn, och tar emot i dörren.
– Jag har bokat biblioteket till oss, säger hon och lotsar vidare in i ett rum med bokhyllor från golv till tak. Det luktar instängt, i en hylla lyser Bra Böckers lexikons gröna ryggar, i en annan står "Slaget om Västeuropa". Dörren dämpar hjälpligt sorlet därute.
– Kvinnor är väldigt beroende av män i missbruket, säger Susanne Tidblad.
Hon förklarar:
– Fler män än kvinnor missbrukar, kvinnorna blir utnyttjade. De är så beroende av drogen och konkurrerar ofta om männen som har knarket. Många har inget förtroende för varandra och tyr sig mest till män.
Det får konsekvenser för den som vill ändra sitt liv.
– När en kvinna blir drogfri har hon ofta inga väninnor. Hon blir isolerad.
Det är därför föreningen behövs, tycker Susanne Tidblad. Kvinnor ska kunna stötta varandra, motivera varandra. Det finns andra mötesplatser dit de som är eller har varit drogberoende kan komma, men här ska det vara på kvinnornas villkor. RFHL samarbetar också med andra som jobbar med socialt arbete i stan – de har uppsökande verksamhet på bland annat Rias kafé, och lånar lokal av RSMH/Lyktan.
– Jag känner att vi har fått förtroende från kvinnor där ute, men de har inte tagit steget och hittat till oss än. Vi skulle behöva en egen lokal, säger Susanne Tidblad.
Och hon har gott hopp om att det ska lösa sig. Nyligen beviljades föreningen 50 000 kronor i bidrag från kommunens socialnämnd, det kan öppna möjligheter.
Susanne Tidblad har själv erfarenhet av att missbruka narkotika.
– Det började med att jag tog amfetamin någon gång ibland när jag var 25. Nu vet jag att jag har adhd, det visste jag inte då, men för mig var det var en slags självmedicinering. Drogen gjorde att jag kunde strukturera upp hemma, få ordning.
– Senare, när jag separerat och blev arbetslös, bodde det en knarklangare i trappan vid sidan om. Jag hade vänner som gick dit, jag blev bjuden – till sist satt jag också där.
Hennes missbruk pågick i sammanlagt tre år, uppdelat i två perioder. Vägen ut gick via ett kristet behandlingshem.
Men:
– Jag var inte så mycket ute i svängen, knarkade mest hemma, säger Susanne Tidblad.
Och så är det för många kvinnor. De manliga missbrukarna är visserligen fler än de kvinnliga. Men det finns också ett stort mörkertal, kvinnorna finns i större utsträckning inne, bakom stängda dörrar.
– Jag gick bara ut på nätterna. Skulle jag handla valde jag de affärer som hade öppet till elva på kvällen, säger Susanne Tidblad.
Att många håller sig undan beror på skamkänslorna, menar Karin Trulsson, filosofie doktor och socionom. Hon var en av regeringens experter i Missbruksutredningen för några år sedan och har både arbetat praktiskt med dessa frågor och forskat.
Men varför skäms man?
Karin Trulsson förklarar det så här:
Idealbilden i samhället är att kvinnan är nykter, kontrollerad och den sammanhållande personen i hem och familj. Ser man det så, blir den missbrukande kvinnan en motbild. Och det bidrar till svag självkänsla hos kvinnorna.
– Man känner att man missköter sig, man kallas fyllekäring och hora. Det är inte konstigt att man inte vågar berätta om sitt missbruk då, säger hon.
Mäns missbruk möts däremot av större tolerans, menar hon. Tidningen har pratat med en rad kvinnor som har egna erfarenheter av att missbruka – och de håller med.
– Om en man blir alldeles för berusad på firmafesten, kan männen säga "Åh, vad full du blev" och skratta åt det i lunchrummet. Men det är ingen som dunkar en kvinna i ryggen och tycker det är tufft att hon varit full. Hon kallas slampa, säger en kvinna som tidigare missbrukat.
Skammen och skulden leder också till att kvinnor drar sig för att söka vård, enligt Karin Trulsson.
– Många lever ensamma med sina barn och är livrädda för att barnen ska omhändertas om de berättar, säger hon.
Vid graviditet är kvinnor speciellt motiverade att avbryta missbruket, konstaterar Karin Trulsson. Och många av de kvinnor vi talat med nämner barnen som den största drivkraften för att ta tag i problemen och att hålla sig nykter.
– Hade jag inte haft barn skulle det vara en annan sak. Varför ska jag ta henne till skit och riskera att förlora henne? Jag tänker ge min dotter den uppväxt som jag själv inte hade, säger en 20-årig mamma med en dotter på några månader.
– Att svika dina barn är det sista du vill. Där blir smärtan obeskrivlig. Man gör det, planen är inte att göra det – men man är totalt maktlös mot drogen, säger en annan kvinna.
Ytterligare en kvinna som vi har pratat med var utan sin dotter i fyra år.
– Jag missade mycket av hennes liv, säger hon med sorg i rösten.
– Men nu har jag inte rört en droppe på fem år. Jag använder inte något med alkohol i, inte ens hostmedicin eller handsprit. Hade jag druckit i dag hade jag förlorat min dotter. Hon är min ögonsten, hon är värd att kämpa för, säger kvinnan som numera har hand om sin dotter varannan vecka.
Karin Trulsson tycker att det behövs särskilda behandlingar för kvinnor, för att komma tillrätta med deras problem.
– De har i större utsträckning än män varit utsatta för sexuella övergrepp och har mer psykiska problem än män. Det gör att kvinnor behöver mer tid att lita på människor. De behöver individuella samtal.
Men sådana behandlingar finns det inte tillräckligt av i Sverige, menar hon.
– Problemet är att kvinnoperspektivet håller på att falla i glömska. Dessutom kostar den behandlingen lite mer, eftersom det behövs mer personal. Och i dag handlar mycket om pengar, kommunerna har inte råd.
Konsekvensen blir enligt hennes erfarenhet att många kvinnor lämnas i sticket.
– Om man knappt vågar be om hjälp för att man skäms, och dessutom får avslag när man gör det – då drar man sig tillbaka.
Om hon fick bestämma skulle varje region i Sverige ha tillgång till såväl behandlingshem för kvinnor som ett aktivt förebyggande arbete för gravida missbrukare. För det är viktigt att man letar upp dem som är i en sådan situation, påpekar Karin Trulsson.
– Det förebygger såväl fosterskador som omhändertagande av barn.
Men alla köper inte hennes resonemang kring kvinnors missbruk. Jessica Storbjörk är docent vid Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet. Hon tycker att det på senare år har fokuserats för mycket på att missbrukande kvinnor är särskilt sårbara. Ett sådant synsätt kan bidra till att cementera könsroller, menar hon. Och i förlängningen till att både kvinnor och män blir utan hjälp som de behöver.
Innebär det att behandling för enbart kvinnor är fel?
– Jag tror på kvinnoprogram i en del fall, men under en begränsad tid. Man måste förberedas för det liv man ska ha efteråt, ute i samhället, säger Jessica Storbjörk.
– Forskning visar också att behandlingsenheter för kvinnor fokuserar mera på att man till exempel får lära sig att ta hand om sitt utseende, medan män får lära sig att vara aktiva och försörja sig. Enligt min forskning vill dessutom de flesta kvinnor ha blandad behandling.
I Helsingborg finns kvinnobehandling på Villa Viva. Stället har fem platser för boende plus en öppenbehandling dagtid. Dit kan även de komma som inte har en boendeplats. Pia Hansson,enhetschef för stöd och behandling på socialförvaltningen i Helsingborg, tycker inriktning på kvinnor behövs.
– Det är viktigt att det alternativet finns. Därmed inte sagt att gemensam behandling är dåligt, säger hon.
På Villa Viva förs samtal både i grupp och individuellt. Mycket i samtalen handlar om relationer.
– Det beror på att många av våra kvinnor har utsatts för våld, säger Pia Hansson.
96 procent av de kvinnor som hade kontakt med socialförvaltningen i Helsingborg för sitt missbruk, har varit utsatta för våld någon gång i livet, enligt en undersökning som gjordes för några år sedan.
Det har blivit kväll hos föreningen RFHL. Det är dags för Qvinnoqulans tisdagsträff, ett par timmar av öppen samvaro, att bara vara. Kaffet puttrar på bryggaren och sprider sin doft, någon har med sig hembakta kanelbullar i en plastpåse. På bordet ligger prylar för att fixa med naglar, medan materialet till den planerade pärlpysslingen har råkat bli inlåst. Tanken bakom aktiviteterna: att man ska ha något lite lagom att göra.
– Att pyssla med det här ger en glädje, säger en av deltagarna.
En kvinna kommer med sina två barn, de får en kram. De sätter sig och spelar spel med sin mamma. En annan kvinna berättar om hur hon fått sina barn omhändertagna och för en kamp för att få dem tillbaka. Småpratet i soffan spänner över allt från socialens agerande till vädret. Här ska man kunna dela med sig av det man vill. Här finns såväl kvinnor som haft missbruksproblem som de som aldrig haft det – föreningen är öppen för alla. Och föreningen ska stötta kvinnor i kontakter med myndigheter.
– Myndigheter ställer för stora krav på människor ibland. Socialen kan vara bra, jag har själv superstöd av dem, men i vissa fall är det katastrof. Människor vågar inte be om hjälp. Det är så mycket utredningar, de är oroliga för att bli av med sina barn, säger Susanne Tidblad.
Om någon ska ha ett samtal med en myndighet kan hon i egenskap av föreningens företrädare följa med.
– Jag ska kunna stötta, lyssna och ingripa om det är något som är fel. Eftersom jag är en utomstående person, det handlar inte om mig själv, får jag en annan roll än den berörda.
Susanne Tidblad reser sig för att hälla upp kaffe. Påsen med bullar öppnas. Pratet i soffan fortsätter, kvinnorna emellan.
Fotnot:
RFHL står för Riksförbundet för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling.
RSMH står för Riksförbundet för social och mental hälsa.
"Pratbubblor":
Kvinna, 20:
Droger och alkohol har funnits med sedan jag föddes. Min mamma tillät mig att röka hasch när jag var 13, för det skulle skada mindre än alkoholen. När jag var liten önskade jag att jag skulle ha en kriminell kille, som mamma. Hon hade hela tiden action i förhållandet – det hände grejor, polisen kom, det fanns mycket pengar. För några år sedan ändrade jag mig. Hur kunde jag tänka så? Det var ju bara drama hela tiden, man mår jättedåligt.
Kvinna, 52:
Missbruket handlar om att komma ifrån en känsla. Om något händer i livet, löser du det genom att ta droger. Och du flyttar hela tiden gränser. Det som inte var okej för en vecka sedan är plötsligt det nu.
Jag slutade med droger och gjorde en massa yttre förändringar. Men jag tog inte itu med de känslomässiga problemen. Om det hände något drack jag. Det är vanligt bland narkomaner. Alkohol är ju lagligt och är väl inte så farligt? Du tänker inte "nu ska jag bli alkoholist också", men plötsligt inser du att det här var inte heller så bra.
Det är ingen som planerar när de växer upp att "när jag är stor ska jag bo på Hemlösas hus". Många tror att det bara är att skruva på korken på flaskan. Hade det varit så enkelt hade fler varit nyktra i samhället. Det är en lång process att lära sig hantera livet på livets villkor.
Kvinna, 45:
Jag är arbetslös och ensamstående. Men jag tänker nej, jag ska inte trilla dit och köpa öl för att det är tråkiga tider. Numera reflekterar jag i stället. Jag vet att jag inte kan dricka normalt. Jag dricker så att jag blir medvetslös. Jag blir bakfull, får huvudvärk, mår skit, får dåligt samvete.
Ev
Kvinna, 50:
Kvinnobehandling är det bästa jag gjort. Man får lära sig att ta hand om sig själv och sin kropp. Jag hade blivit hunsad och slagen, hade ett missbruksförhållande. Det tog hela min energi den första månaden av behandlingen. När jag klippte av banden till honom la jag min energi på behandlingen i stället.

Så många använder narkotika

8000 personer injicerar narkotika i Sverige, enligt en skattning av Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet från 2013.
Antalet personer med problematiskt narkotikabruk skattades till cirka 30 000 personer år 2010.
Cannabis är den vanligast förekommande substansen, följt av amfetamin.
Det mesta talar för att män använder narkotika mer än kvinnor. Men bilden är inte entydig. I åldersgruppen 15-24 år har högre andel kvinnor än män använt kokain. Kvinnliga studenter anger också något mer narkotikabruk än manliga studenter.
Källa: Narkotikabruket i Sverige, Statens folkhälsoinstitut (2010)

Samhällets kostnader

Samhällets kostnader för missbruket av narkotika var 24 miljarder år 2008.

Källa: Missbruksutredningen (2011).

Gå till toppen