Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Drunknad i Carl Bildts Twittercitat

Tusentals ukrainare hukar under bleka gatlampor i den nollgradiga februarikvällen. Ännu en dag av våldsamheter är över. Jag sitter i ett nersläckt rum och följer direktsändningarna från Kiev på internet. Det stiger vit rök, någon viftar med flaggor, en högtalarröst ekar metalliskt mellan svartbrända fasader och barrikader av bildäck och bråte.
Det är 170 mil mellan min dator och Frihetstorget om man åker färja över Östersjön, så det bör ta knappt ett dygn dit med bil. Efter att ha hört demonstranter själva berätta om händelserna - medan de bygger barrikader av gamla bildäck - känns det som ännu närmare.
Medan människor på båda sidor slåss för sina liv bedriver mediebolagen på sätt och vis ett annat krig. Webbmedierna bågnar av olika rapporteringsformer, inte minst de svenska. Expressen har till exempel direktsänd studio-tv, inslag med korrespondentsnack, textbaserad direktrapportering, grafik över centrala Ukraina med ockuperade byggnader markerade, bildspel med stillbilder, Twitter-uppdatering och vanlig nyhetstext.
Vietnamkriget brukar kallas det första tv-sända kriget, men det går inte på långa vägar att jämföra med den tekniskt överlägsna rapportering som medier använder 2014.
Men medan jag fängslas vid bilderna från torget och läser korta snuttar om omgrupperingar, förhandlingar, frysta tillgångar och politiska utspel blir avsaknaden av något annat allt tydligare. Sammanhangen. Svaren på frågorna. Varför är de beredda att dö för sin sak?
Bara Svenska dagbladets webbplats ger mig en initierad förklaring till varför jag ser människor slåss mot prickskyttar i direktsändning. Ännu bättre blir det hos brittiska BBC. I hela detta fyrverkeri av tekniska rapporteringslösningar verkar det som att få insett att helheten fortfarande är viktigare än detaljerna.
För den ensamme student som stegade upp framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 var räddningen förmodligen tv-kamerorna. Hela världen tittade ju, honom kan vi inte ha ihjäl. Den här gången skjuter prickskyttarna ändå.
För vad spelar det för roll om miljontals människor tittar på direktsändningarna om de inte bryr sig om helheten? Eller är för upptagna med att fylla Twitterflödet med Carl Bildt-citat?
Sedan stänger jag av datorn och borstar tänderna. Som om jag bara varit en sväng på Facebook.
Äntligen är en ny säsong av "Plus" igång på SVT. Alla konsumenters riddare i produktdjungeln.
Kvällstidningarnas ambitiösa tv-sändningar tenderar att bli olidliga i längden. I bland blir innehållet mer kärnfullt med begränsad sändningstid. Då kan man inte analysera om de hade hjälmen på eller av, bara det som betyder något.
Idag ser jag premiären av "Stjärnor hos Babben" på SVT1 klockan 20.
Gå till toppen