Kultur

Pisshumanism?

Pisshumanism är ett ord jag lär mig i det senaste numret av Hjärnstorm. Edvard Derkert skriver att en vän använder uttrycket om sin dotter som står och slevar i ett soppkök. Pisshumanism. Debatten om idealism på individnivå är en av samtidens stora vardagspolitiska frågor. Vi slits mellan att famla efter mynt i fickan och att efterfråga lösningar på ett högre plan.
Numrets tema, konst och politik, illustreras väl av både innebörden av en liten gest som går förlorad i en ström som går åt motsatt håll, och fräckheten i att göra sig vulgär över just den futtiga gesten.
Det aktuella temat konst och politik tar i ett antal texter avstamp i det konstnärsdrivna Nationalgalleriet i Stockholm och dess historia.
Galleriet ställde bland annat ut Lars Hillersberg och hade täta band till tidskriften Puss. Hillersberg behandlas i en intressant text om hans vänskap med Dick Bengtsson. Detta historiska perspektiv är välkommet då det blir ett sätt att konkretisera ett brett och ofta-diskuterat tema, men innebär också ett mansfokus som känns väl påtagligt.
Numret är dock inte helt utan kvinnor. Ett exempel är Helle Kvammes dialog om politik i ”Konstnärens öga”, en skulptur avsedd för samtal, med miljöpartisten Maria Lindmark. Texten är en påminnelse om samtalets pedagogiska potential. Något som inte är debatt, där man ej pratar förbi varandra och får tala till punkt, är ofta så mycket lättare att ta till sig.
Ett sätt för konsten att ägna sig åt det politiska är med just små gester. Kanske är det så att konstnärens är en ännu pissigare humanism, eftersom gesterna ofta förblir just gester. De mättar sällan magar.
Men jag vill inte vara utan pisshumanismen, dock inte heller utan mer strukturella lösningar.

Hjärnstorm

Nr 118
Tema: Konst & politik
Gå till toppen