Kultur

NEJ! Med förnuft

"Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten" är den talande titeln på Åsa Mobergs omfattande historik över kärnkraften. Vi bad Dagens Nyheters Lars Linder att recensera boken som utkommer i dag medan Emil Schön rapporterar om nya svenska kärnkraftsplaner.

Nyligen kunde man läsa i tidningen att var fjärde tunna i ett av Vattenfalls kärnavfallsförråd i Tyskland står och rostar. De är svåra att komma åt, eftersom de av säkerhetsskäl är inneslutna i betongrum där strålningen är så hög att ingen kan gå in.
Vi talar alltså om de livsfarliga rester som kärnkraftsindustrin en gång högtidligt lovade skulle tas om hand på ett absolut säkert sätt i tiotusen år. Bara i Sverige lär det finns 10 000 avfallsfat utan innehållsdeklaration. Ingen vet säkert vad som finns i dem.
Högaktivt avfall, rostande tunnor – det är en talande bild av hela kärnkraftsfrågan, på sitt sätt ett facit så här snart fyrtio år efter 1970-talets stora debatt. På ena sidan detta blänkande hightech-projekt som lovade en samlad lösning på framtidens energiproblem. På andra sidan den vanliga, skitiga verklighet som aldrig riktigt vill följa teknikernas teoretiska kalkyler.
Inför folkomröstningen 1980 gick svenska folket i energiskola och enades om att den farliga kärnkraften borde avvecklas. Minoriteten i Linje 3 ansåg att det brådskade, majoriteten att det vore bättre att avveckla med förnuft.
Ett entydigt resultat kan man tycka, och förnuftets röst borde sedan dess snarast ha höjt tonen efter att kärnkraften själv vid ett antal tillfällen oförsynt påmint om sina inneboende risker, som i Tjernobyl 1986 och i Fukushima 2011. Ändå är Sverige än i dag ett ledande kärnkraftsland där livstiden för existerande reaktorer nu med stora investeringar förlängs i ytterligare tjugo-trettio år, och regeringen har öppnat för möjligheten att starta nya.
Hög tid alltså för en repetitionskurs i allt det vi lärde oss den gången, särskilt som många nya årgångar av elever kommit till. I boken Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten har skribenten och debattören Åsa Moberg axlat rollen som tålmodig lärare i kärnkraftens skakiga historia.
Hon var med redan på omröstningstiden, engagerad för Linje 3, och börjar sin lektion från början: med atombomben. Kärnkraft och kärnvapen föddes ju som tvillingar, yin och yang, och än i dag går deras vidare expansion hand i hand; från Pakistan och Indien till Nordkorea och, kanske, Iran.
Hon fortsätter med berättelsen om hur atomkraftens nya frälsningslära tog fart på 1950-talet som en del av modernismens storskaligt futuristiska och mycket manliga framtidsdrömmar. Och främst i ledet efter USA stod ingenjörslandet Sverige: inget land i världen har så mycket kärnkraft per invånare.
Men på 70-talet började problemen. En härdsmälta i Harrisburg 1979 väckte inte bara folkopinionen, även industrin började inse att de enorma riskerna gjorde kärnkraften till en rätt olönsam historia, starkt beroende av statliga återförsäkringar och subventioner. I USA, där marknaden regerar, har inga nya reaktorer startat sedan dess.
Och så har det fortsatt. Arbetande reaktorer har stängts av, påbörjade har avbeställts, bara ett fåtal är nu under byggnad. Efter Fukushima avbröt Tyskland all produktion. De teknikgenombrott med mindre och säkrare reaktorer som alltid sagts vänta runt hörnet har uteblivit.
I själva verket, menar Åsa Moberg, är världens kärnkraft i praktiken stadd i långsam avveckling. Höjdpunkten i producerad energi, peak kärnkraft, är passerad sedan flera år.
Det är en intressant och rätt övertygande bild av kärnkraftens risker och aktuella läge hon ger, gediget underbyggd av ett otal siffror och uppgifter om allt från antal reaktorer och driftår till strålning och kostnader. Närmare bestämt tröttsamt många – kanske ett arv från den slitsamma kampanjtid då oroade humanister såg sig tvungna att övertyga skeptiska ingenjörer och politiker. Det gällde att ha alla fakta rätt.
Samtidigt kan jag sakna uppdaterad statistik med övergripande jämförelser med de förnybara energiformer som nu utvecklas allt snabbare. Men också med fossila bränslen: i dag är nog de flesta ändå rätt klara över kärnkraftens speciella risker, ändå kan den paradoxalt nog hägra som ett mindre klimathotande alternativ till kol och olja.
Visserligen påpekar Åsa Moberg att även kärnkraftens utsläpp av koldioxid är avsevärd, sett över hela produktionscykeln från brytning till avfallshantering, men frågan hade varit värd en fördjupande överkurs för sig.
Å andra sidan räcker hennes klassiska resonemang om faror och risker ganska långt. När kärnkraften ännu var ung sades det att riskerna för en härdsmälta var försvinnande, bara en till tio per miljon år och reaktor. Inte heller den siffran har klarat sig mot verkligheten. Enligt boken ger de åtta härdsmältor som ägt rum under världens hittills 15 000 sammanlagda driftsår en erfarenhetsmässig sannolikhet för en sådan olycka på 1 på 2 000 driftsår.
Det låter kanske inte heller så mycket – men det innebär ju faktiskt att om tio svenska reaktorer körs under 50 år är risken sådär 25 procent att det händer även här. I vågskålen ligger då ett potentiellt obeboeligt Uppland, Halland eller Småland.
Och det där med snabbavveckling låter ju då riktigt förnuftigt.
Fotnot: Lars Linder var under många år medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion.

Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten

En bok om kärnkraft
Åsa Moberg
Natur & Kultur
Utkommer i dag
Gå till toppen