Författaren Pär Lagerkvist stod på Gestapos dödslista vid en eventuell tysk invasion under andra världskriget.

"Judedräng" som han kallades i Der Sturmer redan 1933 då hans nyutkomna kortroman "Bödeln" var en av många böcker som kastades på nazisternas flammande bokbål.

I romanen, som utspelar sig i krogmiljö – den första halvan i en medeltid variant, den andra i ett samtida 30-tal, låter Lagerkvist sin tyste bödel till slut tala till människorna efter att ha bevittnat hur några nazister förnedrar och mördar den svarta jazzorkester till vilken kroggästerna dansar.

Det är ett tal om den enskilda människans ansvar. Om den samlade tyngden av "när det ondas brunsttid är inne" och hur han, bödeln, som bär mänsklighetens ondska, vacklar under oket av "årtusendens blod".

Med djup bitterhet berättar bödeln om hur han till slut sökte upp gud efter att ha spikat upp hans son på ett kors i ett främmande land långt borta i tid och rum. Men ingen nåd stod att finna. Så reser sig bödeln i romanen och lämnar oss då han "gick ut i den råa gryningen" till ett nytt blodbad.