Ingen frigrupp har sammanfört performance och teater så sömlöst som Malmökollektivet Potatopotato. Ingen grupp är heller så konsekvent politisk. Mycket minnesvärd var föreställningen "Danskjävlar", en fiktiv iscensättning av en duell mellan Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt och Dansk Folkepartis ledare Pia Kjærsgaard, som också var en genomlysning av högerpopulismen i hela Europa.

"Talanglösa martyrer" var i sin tur en ironisk skildring av den politiska depressionen och desperationen bland unga vänsteranhängare i dagens Norden.

Karaktäristiskt för Potatopotato är att kollektivet inte nöjer sig med att bara stå på scen. Kringaktiviteter som föreläsningar och tidskriftsutgivning visar att konsten är integrerad med samhällsaktivism.

Kollektivets senaste projekt är en scenisk triptyk, "I den bästa av tjejvärldar", ett samprojekt med Ung scen öst i Linköping och Middagsbjudningen i Stockholm.

Varje samarbetspartner gör var sin föreställning, men alla utforskar utopiska aspekter av feminismen.

I Middagsbjudningen undersöks ”de värden som inte får plats i ett kapitalistiskt samhälle; det sinnliga, det kollektiva, oekonomiska, intersektionella och icke resultatinriktade.” Den ”unika formen” sägs vara ”performativ middag med konstnärlig förhöjning.”

Performativitet med konstnärlighet gäller även föreställningen Radikal vänskap.

Här undersöker Potatopotato, tillsammans med amatörgruppen Teater Trots – enbart kvinnor – feminiteter som samhällsutopi.

I upplästa yttranden tar skådespelarna avstånd från uttrycket ”starka kvinnor”. Det är kvinnor med makt, i näringslivet eller politiken.

I stället vill kollektivet bejaka traditionella feminiteter som omvårdnad, att erkänna sårbarhet, att lyssna i stället för att prata högt, osjälviskhet, närhet och känslomässig – i motsats till förnuftsmässig – logik.

Mot starka kvinnor ställs vanliga kvinnor, ”anständiga människor”, som inte agerar på maktens villkor.

Scenerierna är väninneaktiviteter, att fläta varandras hår och sjunga hitlåtar, som I will always love you, på Whitney Houstons sätt.

Ett visst mått av komisk ironi och självironi finns i alla Potatopotato-föreställningar, men den scenkonstnärliga tanken är allvarlig.

Det är framför allt imponerande att se med vilken seriös skicklighet och professionell medvetenhet skådespelarna agerar i denna postdramatiska, lekfulla föreställning. Trots markerat opretentiös och avslappnad inställning.

Den som tror att performance måste innebära dåligt skådespeleri får tänka om. Och slutet bjuder på en riktig överraskning i mäktig körsång.

Regi: Linda Forsell

Scenografi och kostym: Agnes Östergren

Medverkande: Potatopotato (Janna Granström, Linn Björnvik Grøder, Agnes Hargne Wallander).