Kultur

Den enda vägen?

Kvällen efter beskedet att jag numera är anställd på ett företag i Bonniersfären går jag på ett offentligt möte som Enhetsgruppen ordnat i sin lokal på Högaborg. Här härbärgerar man Helsingborgs bästa antikvariat med tydlig tyngdpunkt på politisk litteratur. När Jan Myrdal besökte stället för någon månad sedan möttes han av över 60 olika boktitlar på ett bord med det gemensamt att han hade skrivit dem alla.
Gäst denna afton är professorn i religionshistoria Mattias Gardell. På väg till föredraget funderar jag över veckans ägarskifte och över den samtid där det förefaller vara en naturlag att företag i den fria konkurrensens namn växer och växer till monopol.
Det visar sig att Mattias Gardell har en akademisk beteckning på denna marknadskrafternas frihet. Det kallas "det postpolitiska tillståndet", en epok där marknadens frihet är förvandlad till naturlag. Till absolut normalitet i ett globalt konsensus. Där det inte längre går att föreställa sig något annat än att det är precis som det ska vara när den största koncernen köper upp ännu ett företag. Där inga visioner om ett annat samhälle existerar.
Gardell exemplifierar med vänsterns systemförsiktiga kritik av utförsäljningen av kollektiva tillgångar, med socialdemokraternas acceptans av sakernas tillstånd, med regeringens självklara och självmedvetna färd utmed avregleringarnas autostrada.
Men det är inte om den svenska pressens situation som Gardell ska tala. Det är en helt annan del av detta postpolitiska landskap som han guidar oss ut i:
"Denna frånvaro av visioner är det viktigaste skälet till att fascismen växer i Europa", säger professorn och påminner om att vi i Sverige levt i detta postpolitiska tillstånd sedan Carl Bildt 1991 proklamerade "den enda vägens politik". Utmed denna väg och på två decennier har Sverige förvandlats från ett av världens mest jämlika samhällen till den EU-stat där klasskillnaderna ökar snabbast.
Så pepprar Gardell oss med fakta för att motverka normaliseringen av en kulturell rasism. Han redovisar stora akademiska värderingsundersökningar som visar att det inte existerar några skillnader i hur människor i historiskt kristna och muslimska samhällen uppfattar och praktiserar religion. I båda fallen är det cirka 60 procent som tror på en högre makt, ungefär 40 procent som en gång om året besöker en kyrka/moské och mellan 10 och 15 procent som gör det regelbundet.
"Jo, en statistiskt säkerställd skillnad har man hittat; muslimer tycker det är betydligt viktigare att komma i tid till jobbet. De är lite mer lutheraner än vi", säger Gardell skrockande.
Fascismens grundtanke om en klasslös nation där ett enat avgränsat och i vårt fall blont och blåögt folk ska leva och dö i Norden har ingen som helst historisk bärighet. "I det vi i dag kallar Sverige har aldrig någonsin mer än en tredjedel kvalat in på beskrivningen", konstaterar han.
"Köper ni resonemanget, som det heter nu för tiden", säger Mattias Gardell och låter ordet bli fritt. Själv tar jag cykeln den enda vägen, i det här fallet Furutorpsgatan, hem i det fallande mörkret.
På måndag fortsätter arbetet med att försvara vikten av kulturens grundforskning i detta att vara människa i världen.
Då på en tidningsredaktion som enligt den enda vägens politik, där vår tillvaro alltmer styrs av bolagsbokslut, nu tillhör vår största mediekoncern.
Gå till toppen