Kultur

Samtidens idioti

"Håll käften!" ropar Batman, samtidigt som han ger sin trogne medarbetare Robin en örfil.
Ett meme som flera gånger kommer för mig när jag läser Kalle Holmqvists sjätte bok, debutromanen Bränn biblioteken. För maken till irriterande huvudperson är det länge sedan jag gjort bekantskap med.
Jesper bor i en Stockholmsförort. Han är en ung, intelligent och politiskt medveten bokhandelsarbetare som med hela sitt väsen hatar det nyliberala och borgerliga samhället. Han hatar moderater. Han hatar sossar. Han hatar medelklassocialister och flumanarkister.
Hipsters, trixters, journalister, bankirer, till och med tiggare och alkisar, ingen finner nåd inför Jespers hårda blick.
Och så hatar han sig själv, så klart. Medelklasskillen som inte fattar varför han mår så dåligt. Men som tycker synd om sig själv så att det räcker och blir över. Ja, det är till och med synd om honom eftersom han har haft en helt okej barndom, och inte som andra kan bära sitt stigma som ett adelsmärke.
"Håll käften!", som sagt.
De enda som åtminstone delvis undkommer föraktet är de jämnåriga kamraterna. Julia som han är förälskad i och hennes kille Christoffer. Med dem sitter han på Söderpuben och spyr galla över kapitalismen. De vältrar sig i arbetarromantik och allmän vänstersekterism och smider planer för att kasta grus i det borgerliga samhällsmaskineriet.
Nu är inte Kalle Holmqvist omedveten om sin huvudpersons misantropi, tvärt om. "Bränn biblioteken" är en satirisk berättelse om den marknadsanpassade samtiden vi alla lever i, och Jesper är lika delar politisk hjälte som uppskruvad parodi. Berättelsen, som med mörk humor rullar på, blir kuslig just eftersom dess satiriska inslag ligger tätt inpå verkligheten.
Vad identifierar då de unga socialisterna som det mest förkastliga i samtiden?
Borgarnas och samhällets sjuka syn på upphovsrätt och kriminaliseringen av det som egentligen borde betecknas som kulturspridning så klart: Fildelningen.
På 2010-talet rycker det knappt i folkrörelseliket. Politisk aktivism har i stället blivit lika med informationskrig. Om de kan få svenska folket att fatta hur sjuka fildelningslagarna är kanske kamraterna lyckas skjuta dem i sank? Tillvägagångssättet är lika enkelt som förödande. I fejkade insändare börjar de ifrågasätta hur det kommer sig att biblioteken får låna ut böcker, så kallad "piratutlåning", utan att först ha inhämtat varje enskild författares tillstånd.
Tanken är att den haltande liknelsen ska få folk att vända sig mot antipiraterna. Det de inte fattar är hur mogen samtiden blivit för den optimala nedmonteringen av välfärdssamhället. Aktionen slår tillbaka. Snart kräver varje liten ungmoderat bibliotekens avskaffande.
Holmqvists prosa dryper av både gestaltad och faktisk ilska. När han staplar ironier, dubbel- och trippelironier på varandra uppstår också en klaustrofobisk känsla som väl fångar samtidens idioti. Men hur mycket man än älskar att i litteraturen grotta ner sig i oresonligt hat är alltså Jesper en rätt problematisk figur. Och inte bara för att författaren medvetet gör honom sådan. Det gränslösa självömkandet och ständiga indelandet av människor i olika kategorier förvandlar honom snabbt till en av alla dessa borgare eller bönder som han själv hatar.
Det är visserligen sorgligt, men också lite tröttsamt.
Satiren däremot. Den är rolig hela tiden.

Bränn biblioteken

Kalle Holmqvist
Murbruk förlag
Gå till toppen