Kultur

Smaka på döden

Det finns ett mycket begränsat antal samtida författare som man direkt känner igen på deras säregna litterära stil. De är begåvade med ett språk som tycks ha färdats genom smärta och lycka, genom tid och rum, ljus och mörker. Det tycks vara som att form och innehåll hos dessa få bildar en helhet som är större än de enskilda delarna.
Inte bara form. Inte bara innehåll. Alltid mer, alltid större.
Det är det där särskilda tonfallet som finns i berättelsen eller dikten. Det kan liknas vid en slags underton man inte riktigt kan identifiera, men som man ändå hör klinga genom allt.
Det går sällan att sätta fingret på vad det är som sker med stilen. Och hur det kommer sig att man hör just en egen röst, en egen ton.
Men det är vad som sker.
Man identifierar någonting särskilt, någonting särpräglat. När man hör det, så vet man. När man läser det så känner man det.
David Peace är en sådan författare. Hans berättelser är oftast grymma, oförsonliga, fyllda med den svartaste skuggsidan av människans begär. Övergrepp. Våld. Människan i hans litterära värld tycks bara finnas som en transportsträcka som skall leda fram till ett slutmål. Begärets finalitet.
Objektifieringen är total. Och den enda humanistiska hållning som blir rimlig i en sådan värld är äckel och vanmakt.
Peaces litterära stil och metod är på ett sätt inte speciellt läsarvänlig. Han arbetar med omtagningar, oavslutade meningar, upprepningar, närapå maniska ordramsor, som från dödsriket. Han skriver fram magiska besvärjelser som löper ut över sida efter sida. Och ändå sitter man där, som i ett skruvstäd.
Det är möjligt att ett av svaren är nödvändighet. Den litterära stilen och berättelsens nödvändighet.
Och att man som läsare accepterar spelets regler från första början, inte minst för att man känner just den absoluta nödvändigheten. Det finns en etisk dimension i ett sådant förhållningssätt till den skönlitterära berättelsen.
Nu utkommer Ockuperad stad i svensk språkdräkt, och det kan inte ha varit ett okomplicerat arbete att överföra Peaces särpräglade språk till svenska. "Ockuperad stad" är tematiskt den andra delen i "Tokyotrilogin" som måste beskrivas som bland det mest fascinerande som finns för tillfället i den samtida kriminallitteraturen. Peace varvar dokumentära inslag med ett friare litterärt berättande. Ramberättelsen är enkel. Kort och koncis. Den 26 januari 1948 får en centralt belägen bank i Tokyo besök av en man som säger sig vara utsänd av det då motsvarande hälsoministeriet. Han bär korrekt armbindel. Vittnesutsagorna beskriver honom i efterhand. Ingenting överensstämmer. Annat än smaken av gift. Döden.
Han kommer strax efter stängningsdags. Och han påstår att banken har drabbats av en livsfarlig smitta och att personalen därför behöver få ett motgift. Snabbt. Likaså måste allt – sedlar och mynt – tvättas. Bankchefen har redan gått hem, efter en längre tids magsmärta.
Det grasserar dysenteri i den ockuperade staden.
Mannen med armbindeln, som säger sig vara läkare, bjuder på en bitter dryck. 16 koppar ställs fram. 12 av bankens anställda dör omedelbart av giftet. Fyra överlever. Mannen som utgav sig för att vara en hjälpare i nöden får en del av bankens pengar med sig, dock inte allt.
Och på detta bygger då Peace sin svarta mörka saga. Redan de inledande sidorna anger tonen. Och sedan är det bara att sitta stilla och låta berättelsen rulla ut, i omtagning efter omtagning. Han skiftar fokus, skiftar perspektiv – men oavsett om det är en formell knastrande myndighetsprosa, en tidningsnotis eller en besvärjelse från dödsriket så är man direkt där och då. Det är en oerhört suggestiv poetisk prolog. Man känner den med hela kroppen.
Man lever i nödvändigheten av det som Peace vill berätta.
Jag kan inte säga annat än att jag älskar det. Det är stort, fasansfullt, grymt. Och bland det bästa jag har läst.

Ockuperad stad

David Peace
Översättning: Peter Samuelsson
Coltso
Gå till toppen