Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En bok om Sverige

Johan Malmberg om Elisabeth Ohlson Wallins sensationellt starka Sverigeskildring.

Jag är väggarna i Förvaret.
Jag är den hemlöses enda tröst.
Jag är Husby som brinner.
Jag är bartendern vid politikerminglet.
Jag är tiggaren du inte ser.
Jag är ett struptag om feministens hals.
Jag är obäddade sängar i Hemlösas Hus.
Titeln till sin mäktiga fotoskildring Ack Sverige, du sköna har Elisabeth Ohlson Wallin hämtat från en folkvisa i moll. Men texten, om det nu funnits någon, hade väl låtit ungefär som de där fiktiva extra verserna till Kents "La Belle epoque", den låt som bandet släppte i våras som en furiös betraktelse över det nya delade, främlingsfientliga, bottenfrusna Sverige med ett berättarjag som var "frosten där inget växer" och "halvåret av mörker i landet som gud glömde".
Att Elisabeth Ohlson Wallin delar Kents politiska uppfattningar är kanske ingen högoddsare. Ända sedan "Ecce homo" har hennes uppfordrande frågor handlat om vår förmåga att se människan. Själv har jag dock aldrig varit särskilt förtjust i hennes ofta treatrala tilltal och Leibovitz-belysta studioexcesser. Eller de i ibland klumpiga provokationerna som i samband med nidporträttet av kungafamiljen.
Därför, desto mer glädjande att hon – landets mest inflytelserika, åtminstone helt klart den mest opinionsbildande, fotograf – nu växlar fotografiskt spår.
"Ack Sverige, du sköna" är en klassiskt dokumentär landsskildring som fotohistorien inte direkt saknat – men som i bästa fall formulerat sättet vi ser på omvärlden och varandra. I svensk nutida fotografi är väl det mest relevanta exemplet Lars Tunbjörks "Landet utom sig" (1993), den fotobok som mer än någon annan satt fingrarna på konsumtionssamhällets tomhet och människorna som tycktes agera själstom gisslan. Åt vad?
Kanske har vi i bildreportagets form inte fått svaret förrän nu i ett postpolitiskt 2014, då Elisabeth Ohlsson Wallin ägnat tre år att resa genom landet och i bild gestalta Det nya landet.
Se den välta kundvagnen bakom Heron City som sprider sitt skräp för vinden som en öm blinkning till Tunbjörk (här finns några till). Men framförallt hur avskalat, estetiskt skitigt till och med, Ohlson Wallin väljer att skildra detta nya land där nazister tågar över Skeppsbron, där sd affischerar Almedalen, där etablissemanget soligt minglar ikapp medan ett helt annat Sverige ligger i slagskugga; prekariatet, den arbetande underklassen, asylsökanden, pantsamlare, tiggare, hemlösa, de utslagna...
Styrkan ligger inte i att hon gestaltat minsta byväg genom riket (även om utflykten i Sápmi andas geografiskt alibi), inte att hon förmått få med exakt alla nyanser och skildringar som hör vår tid till. Utan styrkan ligger i koncentrationen, att den vitglödgade vreden fått råda.
Att hon så stringent vågat välja motiv och miljöer för att driva sin tes om hur klassklyftor fött fram ett nytt Sverige. Och jag skulle inte bli det minsta förvånad om det är Elisabeth Ohlson Wallins bilder ur "Ack Sverige, du sköna" vi plockar fram ur minnet om tio, tjugo år för att våra minnen ska få hjälp med att ta spjärn. Men detta vore heller inte möjligt om det bland bokens totalt 142 fotografier inte funnits enskilda bilder som höjer sig till nivån av enskilda mästerverk.
Framförallt den av den katolska prästen som tar stryptag på Femen-aktivisten. Den är fulländad (se hörappaten!) som betydelsebärande samtidsskildrare; religionen, jämställdheten, nykonservativismen.
Se bilden av ståplats-publiken delvis maskerad, där fotografen valt att behålla de röda blixtögonen.
Se tiggaren på Sergels torg.
Det är ett grundackord av moll som på vägen förvandlas från folkvisa till punk. Det är den starkaste fotografiska Sverigeskildringen på 20 år. Lika viktig som sensationellt bra.
Ack Sverige, du sköna
Elisabeth Ohlsson Wallin
Karneval Förlag
Gå till toppen