Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Christer Enander: Jason Diakité

Nigger niggerbajs – orden sved inom honom på varenda rast.
Jason Diakité först ut bland årets sommarpratare.
På den stora kopparslagardagen, dagen efter den svenskaste av alla dagar, pratar Jason Diakité, Timbuktu, om det smärtsamma främlingskap han fortfarande känner och plågas av i det land som är hans land.
Vad svarar en åttaåring när han angrips för sin hudfärg? Jag svarade inte alls. Jag slogs. Förnedringen vände han inåt, berättade ingenting för någon. Som den utstötte riktade han sin frustation och förnedring mot andra mobbade. Den svage angrep de ännu svagare. Än idag plågas Diakité av vad han då gjorde. Att han lät sig bli ett dubbelt offer.
Han skildrar utanförskapet med ord som skär djupt i själen. Det gör ont att höra, att ta del av hans tvivel och ifrågasättande. Var fanns det en plats för honom? Rappmusiken blev en räddning. Han läste Malcom X:s självbiografi och började finna en tillhörighet där han kunde vara sig själv.
När han idag får höra barndomens vedervärdiga rasistiska ord står han åter på skolgården. Vreden väller upp. Tårarna. Smärtan. Viljan att slå. Han måste kämpa för återupprätta sin värdighet – idag slåss han mest med sina ord, sin musik.
Han vill väcka så många som möjligt ur deras fördummande fördomar, ingrodda värderingar som förvandlar dem till en sorts monster som inte förmår att tänka. Jag blir djupt imponerad över Diakités klarsyn och förmåga att vända förtryck och möten med rasister till motstånd och insikter, till en vilja att förändra. Att han orkar vända deras hat till styrka och medvetenhet.
Diakités ord, tänker jag, borde ge varenda rasist kopparslagare året runt. Det minsta man kan begära är att den som är dum i huvudet åtminstone ska ha rejält ont i det.
Här kan du lyssna på programmet.
I morgon:
Mattias Dahlström lyssnar på Sanna Nielsen
Gå till toppen