Förre förbundskaptenen Tommy Svensson tar emot i det nymålade och utbyggda sommarhuset. Solen står högt, vi är 300 meter från havet och det råder redan lite semesterkänsla över Mellbystrand.

Men det här ska handla om nostalgi och minnen.

I morgon smäller det. Tommy ska leda sitt bronslag i en uppvisningsmatch i Grevie för att hylla VM 1994.

– Det blir jäkligt kul att träffa allihop igen, säger Tommy Svensson.

Vi träffas innan del 2 av SVT-dokumentären "Bronshjältarna" ska sändas och det tar inte lång tid innan vi är inne på kvartsfinalen mot Rumänien. Tommy Svensson åkte tillbaka till San Francisco med Tomas Brolin och Thomas Ravelli för ett år sedan.

– Jag pratade med en vaktmästare som låste upp för oss och han var vaktmästare även 1994. Det var lite speciellt. Han kom ihåg matchen.

Den skildras ganska ingående i dokumentären och det var en alldeles speciell stund att stå på ett tomt Stanford Stadium nitton år senare.

– Man kom nästan ihåg varje minut under matchen och de olika svängningarna fram och tillbaka. Hur man tänkte. Det var många minnen som kom tillbaka.

Kvartsfinalsegern mot Rumänien, den 10 juli 1994, är en av de största stunderna i svensk idrott. Med ett manus omöjligt att skriva på förhand. Brolins frisparksmål, sen kvittering av Rumänien. Rumänsk ledning i förlängningen och Stefan Schwarz utvisad bara minuten senare. Kennet Anderssons kvitteringsnick, Henke Larssons jättechans och straffarna med Ravelli i huvudrollen.

– Det var ju en match som hade allt. Dels hade vi tränat på den här frisparken i hemlighet ganska länge och sett att mot Rumänien skulle den passa. Och så får vi ett läge precis som vi ville ha för den och gör mål. Så det var nästan overkligt, säger Tommy och fortsätter:

– Det var tio minuter kvar och då trodde man att det var ett segermål. Sen kvitterar de med en minut kvar. Det var lite jobbigt, men vi var inställda på att vi skulle vinna, så jag trodde nog det i förlängningen också.

Straffdramat som följde är värt en egen bok eller tv-serie.

– Som det blev var det helt fantastiskt. Det var upplagt för Ravelli, säger Tommy som själv säger att han trodde att hans målvakt skulle bli hjälten.

– På nåt sätt gjorde jag det. Jag sa till Thomas innan att det är din chans att bli kung nu. "Jag tror du blir kung" eller nåt sånt. Han hade nog de tankarna själv.

När Ravelli gjorde räddningen på Miodrag Belodecicis straff blev det samma glädjekaos för Tommy som för alla vi andra som såg dramat.

– Då minns jag knappt nånting. Det är en känsla som är svår att förklara. Man tänker ingenting.

Tommy Svensson fyller 70 nästa år. Men det kan man inte tro. För det känns inte som det har hänt så mycket med honom sedan 1994.

Det är samma solbränna, lugn, eftertänksamhet och pondus som när han ledde landslaget till en magisk sommar. Han håller igång med att cykla tre mil om dagen och föreläser en del om teambuilding.

Typiskt för hans ledarskap är vad han sa i omklädningsrummet efter bragden mot Rumänien.

– Jag sa: "nu har ni tio minuter på er att glädja er åt det här. Vi har snart nästa match". Allt för snart visade det sig tyvärr.

Tre dagar senare förlorade ett tröttkört Sverige med 0–1 mot Brasilien i semifinalen.

– Vi hade behövt ett par dar till. Brassarna hade haft en vilodag mer och behövde inte resa. Vi hade spelare som inte kunde träna de dagarna emellan där. Hade vi fått ett par dagar till hade vi kanske matchat brassarna.

När Tommy Svensson ska lista varför hans lag gjorde sommaren 1994 till en fest för hela svenska folket är det tre saker han sätter främst: Bra spelare, bra förberedelser och att laget var mentalt starkt. I efterhand känner förbundskaptenen att han hade hand om en generation som var lite underskattad – före VM.

– Många av dem var toppspelare i sina klubbar. De hade viktiga roller utomlands. Även om de inte var i riktigt stora klubbar hade de givna roller där. Och de fick spela.

Många av bronshjältarna har hyllat förbundskaptenens ledarskap. Att han lärde känna dem och verkligen såg individen.

– Jag tror att mina erfarenheter som spelare gjort att jag själv har känt att det är viktigt i mitt ledarskap att få ut så mycket som möjligt av varje individ. I ett lag är det massa olika individer med olika förutsättningar. Att få alla att växa ihop med andra. Det är det som är det roliga med ledarskapet.

Tommy är mitt uppe i att prata om hur han och Tord Grip kom på att de skulle använda Karin Boye-dikten "I rörelse" för att motivera spelarna inför åttondelsfinalen när hans mobil ringer.

– Det är Håkan Mild.

Mittfältare, som vikarierade fint för både Jonas Thern och Stefan Schwarz i VM, vill veta lite om programmet i samband med matchen i Grevie. Bara några minuter senare får förbundskaptenen ett mess från Tomas Brolin med en ljudfil inför Brolins bröllopsfest om någon vecka.

– Just den kamratskapen som det här gänget har haft sedan dess. 94-sommaren har bundit ihop oss på ett speciellt sätt.

I en tid när mobiltelefoner var ovanligt och internet inte fanns hade truppen ingen aning om hur stort VM var hemma i Sverige. Därför är hemresan och återkomsten också en stor del av det här äventyret.

– Själva flygningen hem var fantastisk med chartrat flyg. Vi hade Strömstedt och Ledin med och det var full show. Det var ingen som sov där på hela natten. När vi närmade oss Stockholm kom det upp två Viggenplan bredvid oss. Piloten berättade att de har fått tillstånd att flyga på 300 meters höjd ovanför Stockholm och det får de normalt sett aldrig.

Kortegen in till Stockholm där folk stod på motorvägen, broar och parkeringsplatser och vinkade. Och en Rålambshovspark med över 50 000 människor som hyllade hjältarna.

– När vi kom in på Kungsgatan gick det knappt att köra för bilarna. Det var så mycket folk som ville ta i hand, säger Tommy och fortsätter:

– Det var så overkligt. Det kändes inte verkligt på nåt sätt. Vi hade ju hört talas om det. Man kunde inte föreställa sig de scenerna. Folk hade stått i timmar och väntat.

Det har gått tjugo år, men sommaren 1994 tycks vara för evigt för alla som följde svenska landslaget.

– Det är fortfarande så. Överallt kommer det fram folk och säger: "Jag måste tacka för sommaren 94". Alla är så glada. Alla berättar vad de gjorde på midsommarafton när vi slog Ryssland.

– Det var bara den gången. Jag har aldrig gjort det tidigare eller senare. Det var med tanke på Tysklandsmatchen hemma i EM när vi hade vunnit gruppen och blivit så glada och nöjda för att ingen hade trott på oss. Två dagar senare mot Tyskland var inte alls lika bra. Då hade vi varit så glada och mätta. Det skulle inte upprepas.

– Den middagen efter förlusten mot brassarna var den tråkigaste middag vi upplevde tillsammans. Ingen sa ett ord. Vi satt 30 personer och man bara åt upp sin mat. Annars brukade det vara lite skoj och så. Jag kommer ihåg att jag reste mig och sa att nu när vi sitter här och är så jäkla besvikna över att vi får stryk av Brasilien i en semifinal i VM så tyder det på att vi är ett jäkla lag. Nu måste vi ladda om för nu ska vi ha med oss bronsmedaljen. Då kände vi att killarna var inne på det också. Tomas Brolin var suverän på att bidra där.

– Det gör jag inte. Och jag tror inte nån annan skulle gjort nåt annat heller. Martin hade varit så jäkla bra innan. I kvalet innan och i hela VM var han jäkligt duktig. Även om han var lite småskadad och inte kunde träna. Läkarna sa att det kunde gå. Då ville man chansa.