Fyra välmeriterade till åren komna skådespelare sammanstrålar för att sätta upp en pjäs om fyra åldrade operastjärnor. Premisserna är goda när Gunilla Poppe bjuder in till teater på Poppegården i Domsten.

Det har blivit något av en tradition med en sommaruppsättning i den gamla Skånelängans trädgård under anspråkslösare former.

Så även i år – stolar för publiken är utställda på gräset, den stenlagda terrassen utgör scen och ett enkelt korgmöblemang enda scenografi. Skådespelarna gör sina entréer genom någon av boningshusets dörrar.

I år är det den relativt nyskrivna pjäsen Kvartetten av Oscarbelönade manusförfattaren Ronald Harwood som valts ut. Pjäsen hade urpremiär 1999 och rör sig i gränslandet mellan kammarspel och fars.

På ett äldreboende återförenas fyra före detta operadivor efter många år. Medan de mer eller mindre villigt tar sig an repetitionerna av den kända kvartetten ur Verdis ”Rigoletto”, inför ett uppträdande på kompositörens födelsedag, förlorar de sig i minnet av fornstora dagar, pikar ilsket varandra och jämför antalet historiska inropningar. Gamla sår rivs upp och sanningar avslöjas.

Det är ärligt talat ett, trots sina få år på nacken, ganska stelt och mossigt manus. Mycket demenshumor av typen ”vad var det nu jag skulle berätta?” och en hel del plumpa sexskämt. Möjligtvis beror styltigheten på nedbantningen av originalmanuset. Ett mörkare stråk går ändå att skönja. Här irrar de här före detta stjärnorna, en gång firade och med hög status, runt utan att ens ha möjlighet att påverka vad de ska ha på mackan till frukost. Det är den krassa verkligheten som gärna hade fått stå som starkare kontrast till de lättköpta skratten.

Då och då hugger det till, som när Cissy i Gunilla Poppes trovärdiga gestaltning, irrar iväg för att återförenas med sin mamma och för en minut lämnar resten av ensemblen handfallen. Berit Carlberg skänker den forna storstjärnan Jean all glamour och grace som rollen kräver, Per Jonsson gör hennes före detta make Ron till en lätt överorganiserad och trumpen figur och Bo G Andersson driver som den sarkastiske och burduse Wilf pjäsen framåt.

Men egentligen är det den värme som den här lätt åldrade skådespelarkvartetten tillsammans utstrålar som gör föreställningen sevärd.

Visst kunde dialogen varit rappare och gesterna större, men det finns något väldigt sympatiskt över hela evenemanget – teater i en trädgård en sommarkväll, utan krusiduller och med aktörer som fortfarande verkar älska sina yrken.

Av Ronald Harwood

Regi: Anders Wällhed

Medverkande: Gunilla Poppe, Berit Carlberg, Per Jonsson, Bo G Andersson.

Poppegården, Domsten