Jag sitter vid foten av den över 50 meter höga vackra skorstenen på Klippans bruk i gassande kvällssol. Framför mig står över 50 människor på en scen uppbyggd framför pappersbrukets sedan länge nedlagda gamla lumpcentral. De sjunger med starka röster som bär mellan fabriksmurarna: "Det är vi som är bruket, bruket är vi".

Jag befinner mig mitt inne i musikalen "Bruksspelet" och tiden är tidigt 1800-tal. Den industriella revolutionen kommer att förändra människors liv, inte olikt hur vår egen epok med den vindsnabba digitaliseringen påverkar var och en av oss.

Det är bra tryck i föreställningen som är en utvecklad variant av fjolårets succé (som jag tyvärr missade).

Berättelsen om ingifte brukspatronen Sunnerdahl, som tog den första pappersmaskinen till Sverige och utvecklade verksamheten i Klippan mellan 1825 - 1853, är tempostark och musikaliskt underhållande.

Det är en skicklig kombination av professionalitet i de bärande rollerna, där Dan Kandell briljerar, Tuva B Larsens sköra stämma ger oss flygande toner och Andreas Eldeens energi skapar relief åt huvudpersonen, och lokal entusiasm.

Familjerna Strömberg, Olsson, Långberg, Hansson, Stark och Strid och alla de andra på bruket görs av amatörer. Eventuella brister döljs närmast helt och hållet av mäktig körsång och starka effekter av rörelse och parallella skeenden i tempofyllda scenskiften. Bra regi helt enkelt. Den står Stadsteaterns Annika Kofoed för och samspelet mellan publik och miljö tas elegant till vara i en tät scenlösning som Anna Quiding åstadkommit.

När pappersmaskinen väl är på plats i slutet av den första akten når föreställningen en brytpunkt; arbetarfamiljernas storslagna körsång "Gör redo för kamp" får mig plötsligt att minnas "Tältprojektet" och "Vi äro tusenden". Här finns ett möjligt vägval för kommande bruksspel. Medan den andra akten alltmer fokuseras på den gode industriledarens dilemma (och sviktande hälsa) sjunker de kommande striderna för demokrati och rätten att fackligt organisera sig – just de som kom att forma det Sverige vi tar för givet i dag – undan och väntar så på att skildras.

Mitten av 1800-talet påminner annars en hel del om i dag. England drev igenom frihandel i brist på råvaror till sin växande industri. 1848 antogs en ny svensk lag för aktiebolag som var extremt gynnsam för fabrikörerna eftersom den delvis skyddade mot konkurser. 1864 kom förordningen om fullständig näringsfrihet. Det var träbaronernas och baggböleriets epok. Enorma privata förmögenheter skapades på bara några år. Inte olikt de svindlande vinster dagens finansiella aktörer räknar hem på än det ena, än det andra avreglerade området.

Tillväxten var enorm. Precis som i dag.

Fördelningen skriande orättvis. Precis som i dag.

Klassklyftor vidgades. Precis som i dag.

När jag står tillsammans med den applåderande publiken och tackar för en fin upplevelse tittar jag upp på skorstenen som reser sig över oss i den skira sommarskymningen. Den byggdes 1904 och räddades 2009 när länsstyrelsen sköt till renoveringsmedel när bruket ville riva.

Den är en påminnelse om vikten av att vårt samhälle kollektivt tar till vara kulturella och immateriella värden.

Allt från vackra byggnader till vackra bruksspel.