Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Så skola vi tillsammans

Litteraturvetaren Jimmy Vulovic skriver om den skånska arbetarrörelsens kamp för allas rätt till bildning i skenet av vår tid där enskild valfrihet går före kollektiva resultat.

Mitt tydligaste minne från en rättssal är en man som försökte bevisa sin oskuld i ett misshandelsfall. Orden på bruten svenska var kantiga när han optimistiskt inledde sitt försvar. Han försökte verkligen, i alla fall till en början, men det var svårt att ta hans ord till sig. Rättvisan vred otåligt på sig, sneglade till och med på klockan.
Till slut förstod mannen det lönlösa i försöken att nå fram med sin berättelse. Då tystnade han helt. Jag var där som journalist. Resultatet blev en krönika om att åtalade utan tillräckliga kunskaper i svenska språket är chanslösa i den stund rättegången startar.
Jag hävdar inte den där mannens oskuld. Men känslan av att något mycket viktigt gick förlorat i och med hans tystnad har aldrig lämnat mig. Känslan av orättvisa.
Bilden av honom, ljudet av brutna ord och sedan tystnaden, har följt mig in i flera forskningsprojekt om den viktiga kamp för bildning och utbildning som arbetarrörelsen en gång utkämpade. Och betraktat utifrån det historiska perspektivet är hans tystnad fullt begriplig.
Skåne är på sätt och vis den socialdemokratiska bildningsidéns ursprung.
Där såg Sagostundsrörelsen dagens ljus 1904. Initiativet togs av diktaren K. G. Ossian-Nilsson och det ungdomsförbund som han en kort tid ledde.
Genom litteratur och kunskap ville man berika arbetarbarnens liv med kultur och språk. På programmet stod bland annat sagoläsning, teater och föreläsningar. Individens glädje i att få uppleva kulturella uttryck och i att få lära var en central drivkraft i verksamheten.
Samtidigt var det en samhällelig aspekt av individers lärande som var den mest betydelsefulla. Den socialdemokratiska rörelsen bar nämligen, med rätta skulle det visa sig, på en stark övertygelse om att något stort var på gång i Sverige. Snart, mycket snart, skulle makten erövras av arbetarklassen.
Med visionen om den stundande erövringen följde tankar om att arbetarnas barn måste förberedas för aktivt deltagande i samhällslivet. Sagostunderna var ett sätt att förbereda barnen och därmed hela arbetarklassen för den ansvarsfulla uppgift som väntade.
Utan språk är både barnen och socialdemokratin chanslösa. Visst, språk och kultur är ett nöje, men det är också något nyttigt. Det insåg de socialdemokratiska ungdomarna. Om inte samhällets kunskapsskillnader utjämnas kommer aldrig maktskillnaderna att utjämnas. Det ena hänger samman med det andra.
Ungefär så löd resonemanget i den framsynta ungdomsrörelsen. I Sagostundsrörelsens tidskrift "Solstrålen" (som senare fick namnet "Solglimten") uttrycktes ofta visionen om att socialdemokratins vuxna efter bästa förmåga måste forma sina barn till kulturella jämlikar med borgerlighetens barn. Därför att de snart skulle komma att bli samhälleliga jämlikar. Ingen ska då längre vara förmer än någon annan. Inte ens i kulturens värld.
Rörelsen blev en succé. Omkring 800 barn deltog i den första sagostunden i Malmö och ganska snart etablerades rörelsen även i bland annat Stockholm, Göteborg och Helsingborg.
Idéerna som sjösattes i Malmö växte sedan till en enorm våg över hela landet då flera av personerna bakom Sagostundsrörelsen även initierade Arbetarnas bildningsförbund 1912. Rickard Sandler och helsingborgaren Oscar Olsson var två av dem.
Jag tror att vi i vår nyliberalt präglade tid, vi med vårt sett att se på utbildning som den enskildes angelägenhet, som den privata vägen mot ett lyckat liv, har svårt att greppa den betydelse som bildningsorganisationer likt Sagostundsrörelsen och ABF har haft för Sveriges utveckling under 1900-talet.
I tidskrifter som "Solstrålen", "Solglimten" och ABF:s "Studiekamraten" synliggjordes ofta kulturen och kunskapen som de samhälleligt livsnödvändiga arenorna där människor från olika bakgrund kan mötas för att bygga ett nytt Sverige tillsammans.
Begrepp som frigörelse, språk och utbildning hade då ännu inte reducerats till att betyda rätten att välja en skola fri från den egna inlärningens störande moment. Det var en tid, i alla fall sett utifrån arbetarrörelsens perspektiv, då människors potential som medborgare var viktigare än deras ursprung – den man kunde bli tillsammans med andra var viktigare än den man var.
En annan tid. Visst. Men flera problem som de då brottades med liknar problemen vi i dag måste konfrontera. Fjolårets bomb från Pisa var bara en av en lång rad bekräftelser på att det svenska kunskapssamhället inte mår så bra som tidigare har hävdats. Det är inte rättvist. Tyvärr talar vi i vår tid, där så många tycks tro att disciplinära regler och betyg är den enda lösningen, inte om varför människan överhuvud taget tar sig an en så ansträngande uppgift som att lära.
Eller är det tvärtom? Är det på grund av att vi inte längre kan prata om varför människor lär, eftersom vi har förlorat förståelsen för varför, som vi krampaktigt håller fast vid regler och betyg?
Studievilja och disciplin föds inte ur regler och betyg. Det föds ur framtiden. Elevers förväntningar på framtiden ger dem viljan, disciplinen och kraften att lära. Det visste man på sagostundernas tid.
Och kanske viktigare – de trodde på att ett rättvist samhälle kunde bli möjligt. Ett samhälle där alla kunde få samma förutsättningar att lyckas i livet; ett Sverige där prestation överglänste position, där kompetenser var viktigare än kontakter, där den du skulle bli var viktigare än den du var.
Drömmen om det samhället hängde kvar länge. Till och med när jag och mina klasskamrater började på Dalhemsskolan i slutet 1970-talet drömde vi.
I dag är det få som tror.
Ännu färre är det som kan förmå oss att drömma igen, få oss att se bortom vårt nygamla klassamhälles orättvisa tystnad.
Fotnot: Helsingborgaren Jimmy Vulovic har doktorerat vid Lunds universitet på en avhandling om Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund.
Gå till toppen