Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Må Gud beskydda er

I flera dagar nu har jag letat efter ord. Men inte hittat några som går att använda. Vad säger man till vänner och bekanta som lever mitt i det helvete som utspelar sig i Gaza?
Bild: SONNY THORESEN
"Stay safe?" "Be careful?" "Thinking of you?"
Det finns inget sätt att vara försiktig i Gaza, ingenstans att ta vägen – död och förödelse kan inträffa vilken sekund som helst, var som helst. Och vadå, mina tankar är ingen skyddande järnkupol.
Mina kontakter med Gaza består av facebookmeddelanden och enstaka telefonsamtal – om det går att komma fram. Varje morgon söker jag igenom mitt facebookflöde, känner lättnad när jag ser ett livstecken från någon av mina bekanta. Och oro för dem som inte syns till.
De senaste dagarna har det kommit allt fler meddelanden om förlorade släktingar och vänner. "Må han/hon/de vila i frid. Må Gud beskydda er alla" skriver jag då, i total hjälplöshet.
Den förra israeliska offensiven, i november 2012, upplevde jag på plats i Gaza. Kan inte glömma den totala skräcken när bomberna kreverade runt mitt hotell och ambulanssirenerna tjöt på väg in till det närbelägna sjukhuset. Och minnesbilderna inifrån sjukhusets kaos, med blodiga kroppar, skrikande anhöriga, förtvivlade ansikten bär jag med mig, liksom den tomma stumheten inför alla de döda i bårhusen.
Allt detta har nu väckts till liv igen, det pågående blodbadet kommer mig förlamande nära, trots det geografiska avståndet och sommartryggheten hemma i Sverige.
Tanken på alla de tusentals människor, bekanta och obekanta, som befinner sig i ett helvete de inte kan fly från, gör mig stum av förtvivlan. Det enda jag kan göra är att dela med mig av de fasansfulla rapporter, bilder och filmklipp som dyker upp på min facebooksida. Som filmen från Shejayia morgonen efter söndagsnattens massaker, då gatorna var kantade av döda kroppar – kvinnor, barn, alla groteskt söndertrasade människor. Bilder som ingen vill se, och som aldrig visas i västvärldens medier.
Antalet döda känns meningslöst att ange, kanske är de sex hundra nu, men de kommer att vara många fler när detta publiceras. Det mest anmärkningsvärda är det stora antalet barn – en fjärdedel av alla – och kvinnor som finns bland de döda. Hela familjer dödas i bombangrepp mot deras hem, eller ute på gatan när de försöker undkomma faran.
Israel hävdar att militärmaskineriet försöker undvika att skada och döda civila. De utfärdar varningar innan en byggnad angrips – genom telefonsamtal, flygblad eller en metod som kallas "knackning på taket". Det innebär att en missil utan sprängladdning riktas mot ett hus några minuter innan den riktiga bomben fälls. Tanken är att de som befinner sig i huset genast ska lämna det och söka skydd någon annanstans.
I en artikel i Haaretz från 29 januari 2009 förklarar en av den israeliska försvarsmaktens juridiska experter att de som stannar kvar i ett hus efter en sådan varning betraktas som "frivilliga mänskliga sköldar", inte som civila som militären har ansvar att skydda.
"Må Gud beskydda er alla"
Gå till toppen