Kultur

Manschettrasisterna och historien

Petter Larsson läser "Sverigedemokraternas svarta bok" och hittar både tidigare kända fakta och nya – inte minst deras roll som plantskola för Svenska Motståndsrörelsen.

En av de mest klassiska antifascistiska strategierna är avslöjandet. Man pekar ut fascister och rasister som just fascister och rasister, och hoppas att det ska räcka för att avskräcka folk för att stödja dem, viket det i ett land som Sverige vanligtvis gör.
Den kan riktas mot enskilda personer, men också mot partier och organisationer.
Mest effektivt är det förstås om det går att avslöja att en person eller organisation som utger sig för att vara något annat, i själva verket är fascistisk eller rasistisk.
Därför har den antifascistiska rörelsen gång efter annan insisterat på att påminna oss om Sverigedemokraternas rötter i öppet rasistiska rörelser och lagt mycket möda på att belägga även nutida sådana kopplingar.
Om den typen av avslöjanden verkligen fungerar effektivt är mycket svårt att veta. Ibland kan man ju få intrycket av att stödet för högerradikala eller högerextrema rörelser växer, alldeles oavsett vad deras motståndare eller andra aktörer gör. När den famösa videon på järnrörsgängets blöta natt offentliggjordes, ökade ju rent av stödet för Sd.
Men jag tror man ska trösta sig med att avslöjanden i alla fall kan fungera som en vaccination för stora delar av befolkningen. Inget parti är ju så avskytt som Sd idag; för det mesta är det det sista parti alla andra partiers väljare skulle kunna tänka sig att rösta på.
Flera av texterna – men långt ifrån alla – i antologin Sverigedemokraternas svarta bok utgår från denna avslöjandets strategi. Med stor detaljrikedom berättar här Expojournalisten Mikael Ekman om hur Sd växte fram steg för steg ur 80-talets högerextrema mobiliseringar.
Bara experterna kan hänga med i varje tur, men det är ändå ett slags nödvändig historieskrivning, som jag bara kunde önska att svenska folket kände till bättre. Det gör det lite lättare att se bomberjackan under kostymen, hakkorset bakom blåsippan, om man säger så.
Henrik Arnstad förklarar för hundrade gången, varför det är korrekt att beteckna Sd som nyfascistiskt; något som i och för sig inte är oomtvistbart. Medan Matthas Wåg tar ett grepp som jag aldrig tidigare mött. Vanligtvis brukar man ju försöka avslöja hur Sd-medlemmar har ett förflutet i den ena eller andra nazistiska gruppen. Men Wåg vänder på steken och visar hur Sd och framförallt dess ungdomsförbund varit en plantskola för den nazistiska rörelsen.
Ett av de mest belysande exemplen är organisationen Oberoende nationalistisk ungdom, som bildades av unga sverigedemokrater 1995. Det var aldrig formellt knutet till Sd, men hade, menar Wåg, partiets ekonomiska stöd och politiska uppbackning. Efter en tid bröt man med Sd och förvandlades till vad som fortfarande är vår tids farligaste och mest våldsamma nazistorganisation: Svenska Motståndsrörelsen.
Ett mer nutida exempel är förstås hur det personer som uteslutits från SD gått raka vägen till nazistiska Svenskarnas Parti.
Mest fastnar jag dock för historikern Mats Delands genomgång av några av de grupperingar eller nätverk som banade väg för SD under 90-talet.
Här handlar det om små grupper av intellektuella som hjälpte till att anpassa den gamla rasbiologiska rasismen till former som var mer gångbara efter Hitler, i praktiken den typ av kulturrasism som dominerar bland dagens högerradikala rörelser.
Deland beskriver tre grupper. Den första hette Moderater för fri information och gav under tidigt 90-tal ut tidningen Fri information, ett slags stencilerad version av dagens Avpixlat.
Den andra bestod av fem personer, några med bakgrund i biståndsverksamhet, som gick samman för att i debattartiklar och böcker angripa framförallt flyktingpolitiken.
Och den tredje var enmansmaskinen Jan Milld, som gav ut tidskriften Blå-Gula frågor.
De tre nätverken av manschettrasister samlades så småningom i organisationen Folkviljan och massinvandringen. Många av deras aktivister hamnade i slutändan hos Sverigedemokraterna och många av deras idéer återfinns i dag i Sd:s program och politik. Jan Milld själv blev under några år partisekreterare.
Så ser det ut. Sd är just nu den i särklass mest lysande organisationen på den högerradikala himlen. Men det är bara den upputsade fronten i en sammanlänkad högerradikal och högerextrem rörelse.
I den meningen är Sverigedemokraternas svarta bok fin politisk folkbildning.
Jag kan bara önska att den hamnade i händerna på några av dem som inte är övertygade främlingshatare, men som ändå överväger att rösta på Sd i höst.

Sverigedemokraternas svarta bok

Redaktörer Madelene Axelsson och Kristian Borg
Verbal förlag
Gå till toppen