Kultur

Det gamla svarta

Åsa Grennvalls nya bok "Deras ryggar luktade så gott" är en sorgesång över en förlorad barndom i serieform. Marie Pettersson gräver ner sig i djupa schakt av ångest.

Vad är kärlek? Vem älskar du mest? Älskar du mig? Ja, alla föräldrar älskar sina barn. Som liten fick jag höra det där som en självklarhet. Och som förälder har jag sedan reproducerat myten.
Men tecknaren Åsa Grennvall – ”Seriesveriges feel-bad-drottning” som hon lanseras som av det nystartade serieförlaget Syster – utmanar i nya romanen Deras ryggar luktade så gott denna vår föreställning om sådan förutsättningslös kärlek. ”Är det verkligen kärlek om den som ska vara mottagare enbart känner sig avvisad?”, frågar sig huvudpersonen Jenny.
Jenny som vuxit upp i vad som utifrån sett uppfattades som en ”vanlig familj”: mamma, pappa, storasyster, lillebror. Här saknades uppenbara sociala problem, missbruk eller annat iögonenfallande, men i familjens kärna fanns ett känslomässigt vakuum. Föräldrarna var helt likgiltiga inför Jenny och hennes åsikter, problem eller vardagsbestyr. Ställde hon en fråga bemöttes hon med en suck.
Hon lärde sig snabbt att för att vinna föräldrarnas hjärta måste hon vara självständig, aldrig ifrågasätta, aldrig bråka. Effekterna blev förödande.
Precis som i andra seriealbum gräver sig Åsa Grennvall ner i djupa schakt av ångest och självförakt. Men om det tidigare har funnits en sorts humoristiskt filter över berättelserna – en överdrift i bilderna eller ironiskt drastiska dialoger (som till exempel i ”Svinet” där de kvinnliga karaktärerna tävlar i självskadebeteende och därmed i viss mån tar udden av svärtan) – saknas i den här romanen all tillstymmelse till sådan smärtlindring.
Jennys berättelse är en långsam sorgesång över en förlorad barndom, en barndom som hon måste säga farväl till för att kunna möta sig själv som vuxen och med egna barn att ta hand om. Det är ett hästgöra, och som läsare går man tätt inpå den processen.
"Deras ryggar luktade så gott" gör upp med gamla föreställningar om vad trygghet, självsäkerhet och kärlek kan vara och utmanar samhällets tysta konsensus i dessa känsliga frågor. Jenny längtar till exempel så mycket efter att bli sedd och känslomässigt berörd att hon känner glädje när modern plötsligt vid ett tillfälle slår henne.
Hon är utsatt för vad hon själv kallar för ”undergrepp” (alltså motsatsen till övergrepp) och vad hennes terapeut långt senare benämner som ”känslomässig försummelse”. ”Mina föräldrar har aldrig gått över gränsen med mig”, konstaterar Jenny. ”Tvärtom har de hållit sig långt långt borta från min gräns. Det är jag som klivit över deras”. Är det verkligen kärlek?
Nej, alla föräldrar älskar såklart inte sina barn. Men när de existentiella diskussionerna med barnet går höga och nyfikenheten riskerar att slå över i rädsla, då kanske den vita lögnen är nödvändig som trygghetsskapande klyscha, något att hålla sig till?
Ja, åtminstone tills hen är stor nog att själv börja läsa Åsa Grennvall.

Deras ryggar luktade så gott

Åsa Grennvall
Syster förlag
Utkommer i dag
Gå till toppen