Sedan årtionden har litteraturvetenskapen hävdat att människan bakom verket inte bör styra hur vi tolkar det vi läser. Vad författaren menade spelar helt enkelt ingen roll – texten talar för sig själv.

Men hur är det med människan framför verket? Kan vi som läsare och betraktare koppla loss våra ögon från fördomar och kontext eller präglas vår upplevelse helt av våra förutfattade meningar? Ser ett konstverk annorlunda ut beroende på om vi tror att en kvinna eller en man har skapat det? Känd eller okänd? Svart eller vit? Hetero eller homo? Ung eller gammal?

Det här är frågor som norsk-amerikanska Siri Hustvedt utforskar i Den lysande världen, en fascinerande och komplicerad lek med identitet och konstformer. Romanen kretsar främst kring den avlidna konstnären Harriet ”Harry” Burdens stora projekt ”Maskeringar”, vilket består av tre separatutställningar där hennes verk ställts ut och tillskrivits andra.

Genom att sätta andras namn på sina egna alster vill Burden ”inte bara avslöja konstvärldens kvinnofientlighet” utan även ”påvisa den mänskliga perceptionens komplexitet samt hur omedvetna föreställningar om kön, ras och berömmelse påverkar betraktarens förståelse av ett givet konstverk”. Kort sagt: när vi tittar på konst spelar avsändaren en stor roll inte bara för hur vi tolkar verken utan även för hur vi värderar dem.

Liksom genombrottsromanen ”Vad jag älskade” (2003) kretsar alltså den nya boken kring konstnärer i New York. Texten är utformad som en fiktiv antologi där olika figurer kommenterar och beskriver Burdens konstnärskap. Hennes familj och vänner ger sina bilder av konstnärens liv och verk, men även konstkritiker och journalister.

Upplägget påminner något om Carol Shields ”Mary Swann” (1987), där litteraturvetare, biografer och samlare jagar runt efter ”sanningen” om en mördad författares liv. Till skillnad från den oåtkomliga poeten i Shields roman kommer dock Burden själv till tals i Hustvedts text; ”antologin” bygger till stor del på utdrag ur konstnärens många anteckningsböcker. Det handlar heller inte enbart om tolkning av konst: Burdens verk – och Hustvedts roman – ifrågasätter hela vårt förhållningssätt gentemot världen. Kan vi någonsin betrakta någonting objektivt? Svaret är ett entydigt nej.

Titeln har Hustvedt lånat från ett verk av den engelska författaren och vetenskapskvinnan Margaret Cavendish (1623-1673); hennes ”The Blazing World” (1666) beskrivs ofta som ett tidigt exempel på science fiction och handlar om en utopisk värld bortom vår egen, en värld som kan nås via Nordpolen. Cavendish visste en hel del om fördomar och hur de kunde begränsa livet för en kvinna med intellektuella aspirationer. Följaktligen klädde hon ofta ut sig till man – hon beskrivs i Hustvedts roman som ”en sammanblandning av roller”.

Hustvedts text undersöker sådana sammanblandningar: de masker – både självpåtagna och ofrånkomliga – som döljer jaget. Burdens lek med olika identiteter syftar inte bara till att avslöja de orättvisor vilka präglar New Yorks konstliv och samhället i stort; den ställer besvärliga frågor om jaget och autencitet. Finns det en kärna bakom maskerna? Styrs alla våra handlingar av de roller vi spelar, inför andra och inför oss själva?

”Även om det inte finns någon annan i rummet måste det finnas en inbillad annan”, skriver Burden i en anteckning. Har vi alltid en publik i huvudet? Är vi själva både skapare och publik till våra egna föreställningar?

För Burden blir lekarna allvar i mötet med Rune, den tredje och sista konstnären som går med på att ställa ut hennes verk under eget namn. Tillsammans ägnar de sig åt rollspel vilka går över styr och blir våldsamma. De största problemen infaller dock först efter Runes utställning. När Burden avslöjar sig som upphovskvinnan bakom verken protesterar Rune och hävdar att hon ljuger.

Konflikten mellan de två konstnärerna avslöjar konstvärldens maktstrukturer mer än Burdens rollspel. Trots att det mesta pekar på att Burden står bakom Runes utställning tar de flesta hans sida – och det gäller framför allt de män som styr konstvärlden: gallerister, kritiker, samlare. Burdens avslöjande blir alltså knappast den triumf hon hade tänkt sig och till stor del förblir hon osynlig.

”Den lysande världen” leker inte bara med identitet utan undersöker också romanens gränser. Hustvedts prosa är en blandning av fiktion, essä och konstverk. Det är inte så att romanen inkluderar bildkonst, men de noggranna beskrivningarna av Burdens verk – vilka påminner en del om de installationer som skildras i ”Vad jag älskade” – bidrar till att ge ytterligare en dimension till texten.

Jag fascineras av hur Hustvedt genom sina beskrivningar av Burdens intressanta konstverk på något sätt gör dem till en ytterst påtaglig del av romanen.

Likaså imponeras jag av Hustvedts bildning; romanen genomsyras av hänvisningar till författare, konstnärer, filosofer och vetenskapsmän och -kvinnor. Burdens intresse för identitet och perception sträcker sig bra mycket längre än till signaturen under konstverket: hon söker överallt efter att förstå hur identitet formas och rör sig i samspråk med världen runt om.

Det finns inga tydliga svar på hennes frågor. Istället ger Hustvedts roman en känsla av upplösning och overklighet.

Någonstans i bakgrunden surrar också frågorna romanen väcker. Siri Hustvedt är vid det här laget en litterär stjärna. Spelar det någon roll för hur vi läser ”Den lysande världen”? Skulle vi förstå romanen annorlunda om den hade en annan författare? Självklart.

Och även om det är omöjligt att svara på hur det skulle påverka vår läsning tycks romanen själv implicit insistera på att vi åtminstone funderar över frågan.

Siri Hustvedt

Översättning Dorothee Sporrong