Ett 12–15-tal (konstministern glömde räkna exakt) 15–20 meter långa nylonsträngar spänner sedan i lördags mellan Nimis centrala delar och ett mindre torn. Dem är det nu meningen att vinden ska spela på.
Dock blev det lite si och så med vernissagemusiken.
Så mycket vind var det inte, däremot hade en hel del folk letat sig dit. Bland många andra en busslast amerikaner från Köpenhamn.
– Det blev ett jäkla mingel. Och ljudet är subtilt, så man får lyssna väldigt noga. Inte kasta sten i vattnet och sånt samtidigt, säger Fredrik Axwik.
Han är ändå nöjd med både vernissagen och publiken. Och med Jennifer Rahfeldt och Karin Lernestål som både var till hjälp och genomförde egna projekt under dagen.
– Även statssekreteraren assisterade. Fast det var ganska dålig assistans. Han var vänlig och trevlig och pratade med folk, och så höll han på med sitt spikande. Klättra fick jag göra själv. Men han hade i alla fall rekognoserat var jag kunde sätta strängarna.
När Fredrik Axwik pratar om "statssekreteraren" menar han förstås Lars Vilks. Och "landet" som de båda konstnärerna har upphöjda poster i är den fiktiva nationen Ladonien på Kullaberg.
Lars Vilks tar för övrigt inte illa upp när man kallar hans rike fiktivt.
– Alla nationer är fiktiva. Om du har hört talas om Sverige, så är de inte utropade. Och folk tror på fiktion, säger han.
Lars Vilks har haft fullt upp med återuppbyggnadsarbete på Nimis efter stormen Svens härjningar i fjol. Två torn förlorade kampen mot vattnet. Det ena demolerades, den andra välte.
– Det blev en förödelse av stora mått, konstaterar Vilks.
Det liggande tornet blev i stället fundament till ett nytt bygge och han är mycket nöjd med konstruktionen.
Men fortfarande återstår en del jobb, tillägger han.
Du är 68 år nu, hur länge orkar du hålla på?
– Till 2030, då tar det slut, svarar Vilks och tillägger att han känner sig i oförändrat god fysisk form.
Vad händer 2030?
– Det får vi se.
Det stora stränginstrumentet blev "jättefint", tycker Vilks. Och han tror att det kommer att hålla i alla fall i några veckor.
Fredrik Axwik ger det en vecka, kanske längre. Hur som helst kommer det inte att vara ett beständigt inslag på Nimis.
Du kallar det världens största stränginstrument... Har du fog för det?
– Jag tror det. Det var någon som spände strängar över en norsk fjord på 70-talet. Men det var inte så klart uttalat att det var ett instrument till konstruktionen.
Fredrik Axwik titulerar sig inte bara konstminister av Ladonien, utan även hoppminister.
Konsthopp är samtidigt en del av hans eget konstnärsskap. Han kan hoppa mot rost, dåligt väder, byråkrati, konsumtionssamhället – eller vad folk vill att han ska protestera mot. Med allmänhetens protester som ett ok på sina axlar kastar han sig i olika vatten, iförd kostym. Ett slags reningsbad och en symbolisk handling som ska ge hopp.
Sen kan det bli hyllningshopp också. Hopp nummer 33 gjorde han under loppet Kullamannen Trail. Och då det inte fanns något vatten där det skulle utföras blev det ett torrhopp med tåspetsarna i en plastmugg.
Det senaste hoppet, för några veckor sedan – nummer 34 – gjordes dock rakt ut i havet i Ladonien, inför dokumentärfilmare från Rotterdam som kommit för att göra ett reportage om mikronationer.
Helst gör Fredrik Axwik sina hopp på sommaren – och han bekänner utan omsvep:
– Ministern är en badkruka och gillar inte kallt vatten.