Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kaninens klagan

Om relationen mellan människa och djurhar det sagts mycket. Djur används ofta som allegoriska figurer för att spegla människors handlingar, och förmänskligandet av vissa, selektivt utvalda djur är i sin tur en etablerad företeelse. Men hur långt kan man dra parallellen?
Agnès Desarthe.
En som har funderat på det är Agnès Desarthe i sin roman ”Jaktturen”, en märklig liten bok som väver samman en rad genrer; den är samtidigt apokalypsroman, triangeldrama, uppväxtskildring och idéroman med inslag av rosseausk dialog.
Dialogen äger rum mellan den desillusionerade Tristan och en skadskjuten kanin. Kaninen skjuts av Tristan själv, för första gången med vapen i hand, på jakttur i sällskap med några män från den by han tillsammans med frun Emma nyss flyttat till. Motvilligt går Tristan, efter påtryckningar av hustrun, med på att delta i jakten.
Så börjar en berättelse som efter denna ordinära upptakt utvecklar sig till ett bokstavligen himlastormande drama, när en av jaktdeltagarna skadas allvarligt samtidigt som ett fruktansvärt oväder drar in över trakten.
Desarthe väver skickligt samman frågor om segregation, identitet och de primitiva krafter som sätts i rörelse när människan befinner sig i nöd.
Vad Desarthe gör särskilt bra är något jag önskar att fler författare behärskade: konsten att vara sparsmakad utan att bli dunkel. Form utan innehåll är aldrig kul, men här är konstruktionen både gedigen och elegant uppbyggd utan att det sker på bekostnad av berättelsen. Stilen är självsäker, språket klädsamt knapert och väl avvägt, och översättningen av Marianne Tufvesson är levande och följsam.
Något som är mindre bra är tyvärr det element som är romanens bärande: den talande kaninen. Bara själva förekomsten av en sådan låter förstås löjlig, men det är ett grepp som skulle kunna ha fungerat om inte Desarthe lagt sådana klichéer i det lilla djurets mun (eller tankar, för det är genom ett slags tankeöverföring kommunikationen fungerar).
Trista plattityder om människans förmåga att älska och djurs naturliga instinkt att leva meningsfullt som jag gärna hade varit förutan.
Men i stort genomsyras romanen ändå framför allt av en sömlöst skicklig berättarteknik. Trots babblande kaniner är det här en bok att läsa och beundra – och ta sig genom fort, för trots en rätt given utgång är ”Jaktturen” en psykologisk, nervig bladvändare.

Jaktturen

Agnès Desarthe
Översättning Marianne Tufvesson
Sekwa
Gå till toppen