Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kvinnorna på hemmafronten

Det är på Diamanttorget, i centrala Barcelona, som de träffas, den unga Natàlia och hennes blivande make, möbelsnickaren Quimet. Tiden är 1930-tal. Natàlia är till en början tveksam, men inom loppet av ett år är de gifta och så småningom får de två barn. Men ingenting blir som de tänkt sig, det spanska inbördeskriget bryter ut och kommer att bestämma deras liv.
Diamanttorget, av Mercè Rodoreda (1908-1983), är en katalansk klassiker, som nu utkommer i ny översättning, av Jens Nordenhök, försedd med förord av Eva Ström.
Man kan läsa romanen som en symbolisk berättelse om spanska inbördeskriget, där kampen mellan den demokratiska republiken och högerkrafterna skapade en skiljelinje, som kunde gå mellan grannar, mellan familjemedlemmar och släkter. Samtidigt är romanen ett relationsdrama, mellan Quimet och Natàlia, som gestaltar könsroller lika fastlåsta som fronterna i ett inbördeskrig. Men det är Nàtalia som är romanens huvudperson och det är hennes liv man får följa.
Rodoreda är en enastående skicklig författare, som lämnar ordet åt Natàlia, en ung arbetarkvinna utan utbildning och med begränsat synsätt. Natàlias inre monolog är oerhört väl återgiven. Jag dras in i hennes liv, hennes tankar och hennes tilltagande frustration över sin alltmer ohållbara tillvaro.
Maken Quimet är skildrad genom hennes ögon, men på ett ganska distanserat sätt. Han framstår som en oreflekterande slarver, som låter Natàlia slita ut sig, medan han ägnar sin mesta tid åt sitt duvslag, som tar alltmer av deras gemensamma bostad i anspråk. Duvorna kräver mängder av fågelfrön, de väsnas och smutsar ner. Till slut får Natàlia nog och försöker bli kvitt dem genom att störa deras ruvning.
När inbördeskriget bryter ut försvinner Quimet och förenar sig med milisen. Natàlia blir lämnad ensam med deras två små barn.
Rodoredas språk har nerv, det rullar snabbt fram över sidorna och stegrar spänningen, utan att någonsin bli okontrollerat. Rodoreda är aldrig sentimental, utan konkret, exakt och saklig. Natàlia berättar med vardagligt enkla ord. Hon lägger märke till detaljer och beskriver dem noga. Då hejdas berättandet, för att återge en liten enskild del, till exempel vid dansen på torget, då Natàlia beskriver väninnans klänning, ”kanariegul, med gröna bårder”. Just denna förmåga att uttrycka tillvaron i konkreta delar är skickligt genomförd.
När Natàlia iakttar de olika duvorna i duvslaget noterar hon deras utseende, deras olika fjäderskrud och deras beteende. Hon ser hur de avtecknar sig kolsvarta mot den blodröda solnedgången. Det är lätt att tolka det annalkande inbördeskrigets symboler.
Ett annat exempel är när Natàlia kommer till det herrskapshus, där hon måste arbeta för familjens försörjning. Den noggranna redogörelsen för porten till huset, trädgårdsgången, de olika rummens lokalisering, som Natàlia inspekterar tillsammans med arbetsgivaren, allt gör att man inte bara ser detta konkret framför sig, man kan känna lukten och fukten. Liksom husets interiör är labyrintisk och fragmentiserad, så anar man ett land som håller på att splittras och en tillvaro, Natàlias, som är på väg att rasa samman.
I ”Diamanttorget” är själva krigshandlingarna långt borta, allt utspelas på hemmafronten och gestaltar vad som händer med människorna i staden, speglat i ett kvinnligt sinne. Varorna tar slut i butikerna, det finns inget arbete att få, uthungrade människor plundrar varulagren. Och aldrig ska jag glömma episoden i butiken, då Natàlia blir lovad ett arbete, när hon redan givit upp allt hopp och är beredd att ta livet av sig själv och sina svältande barn.
Det avgörande ögonblicket beskrivs med saklighet och kyla, som skär som en kniv. När kriget slutligen är över börjar allt återgå till det normala, men ärren efter kriget finns kvar, även hos dem som, likt Natàlia, inte har deltagit aktivt.
”Diamanttorget” är framför allt Natàlias historia och Rodoreda har skapat ett kvinnoporträtt som är genuint, trovärdigt och fullständigt oförglömligt.

Diamanttorget

Mercè Rodoreda
Översättning Jens Nordenhök
Norstedts
Gå till toppen