Kultur

"Å herregud, vilken film!"

Han är inte mycket till drönare längre, Richard Linklater.
Men tonfallet från den gamla generationsfilmen "Slacker" från 1991 har han burit högt, förfinat och till slut förädlat till ett smärre mästerverk.
Ni vet hur elegant han gjort dialogstarka (det är ju en värderingsfråga, vissa skulle säga "tröttsamt snackiga") i "Bara en natt"-trilogin där Julie Delphy och Ethan Hawke stött på varandra och skilts och pratat om ditten och datten och döden och livet med långa intervall. Och i den senaste filmen "Before Midnight" var det som om hela tilltalet och idén bakom filmerna hade mognat med stor värdighet.
Han har länge gjort dialogfilmer med lättare hand, mer avslappnat och med så mycket mer hudnära realism än någon i sin filmgeneration. Och han har följt sina jämnåriga uppåt i åldrarna och sett samtalsämnena och bryderierna skifta. Om han visat relationer ett patalogiskt stort intresse, så låt säga att han nu äntligen fått sin belöning.
För "Boyhood" må vara som det mesta hos Linklater stöpt i indiefilmens till synes anspråkslösa form, men bakom sin försynta fasad är det ett mäktigt drama om uppväxt, åldrande och ja, varför inte, livet! Och säger jag anspråkslös menar jag snarast det nedtonade skådespeleriet och Lee Daniels dokumentära fotokänsla som så envist tillåter sig att hänga sig fast vid vardagens alla små detaljer.
Omständigheterna för filmen är däremot allt annat än anspråkslösa. Under tolv år har Linklater filmat "Boyhood" och på så sätt får vi följa pojken Mason från tidig skolålder ända upp genom tonåren till att han lämnar boet som en ung man. Ellar Coltrane spelar huvudrollen, och Linklater har haft tur (?) i att pågen växer upp till en lysande skådespelare. Vi möter honom för första gången då föräldrarna, spelade av åldrande indieikonerna Patricia Arquette och Ethan Hawke, är nyskilda. På sitt säregna vis undviker alltså Linklater en dramaturgisk höjdpunkt, skilsmässan, för att i stället följa de undertryckta känslorna och konsekvenserna i dramatikens kölvatten.
Arquettes rollfigur får i åratal kämpa sig fram som ensamstående mamma till två barn, dottern spelad av Lorelei Linklater, med kärv ekonomi. Och när hon gifter sig ur situationen är det bara för att hamna hos en alkoholiserad kontrollfreak som gör familjens liv till ett helvete.
I andra änden av skalan finns Hawkes figur, en frånvarande slacker-pappa som småningom släntrar in i Masons liv och sakta socialiseras in i ett familjeliv. Inte ens en filmfigur som åtföljs av ett soundtrack bestående av allt från Hives via Yo La Tengo till The Flaming Lips överlever i slutändan samhällets konventioner. Till slut symboliserat av att han säljer sin Pontiac GTO för att köpa en trist familjebil.
Helt överraskande är det kanske inte att höra att Linklater själv äger den bilen (dock utan att ha sålt den!), det är säkert troligt att det här mastodontprojektet över tid och rum ofta gränsar till det semibiografiska; inte bara är den dokumentära känslan påtaglig, regissörens metod är alltid att improvisera ihop med skådespelarna och såvitt jag förstår följer Masons konstnärliga utveckling i filmen Ellar Coltranes utveckling i livet.
Tankarna går kanske främst till dokumentärprojekt som spänt över lång tid, tänk Rainer Hartlebs Jordbrosvit, men förekommer ju också inom spelfilmen och mest lik är kanske Michael Winterbottoms "Everyday".
Men Richard Linklaters projekt är ändå något i särklass. Så oerhört imponerande filmen glider över tid och naturalistiskt smyger sig under familjelivets hud. Genom barnaår och skolgång och kärlekar och familjefejder. Över 165 briljanta minuter tvingas jag som publik till slut se Mason lämna boet och flyga iväg, bort från sin boyhood, och ut på andra sidan som en vuxen individ.
Patricia Arquettes mor kastar en lång blick över pojken då han försvinner iväg: “I just… thought there would be more” säger hon.
Å herregud, vilken film!

Boyhood

Regi: Richard Linklater
I rollistan: Ellar Coltrane, Ethan Hawke, Patricia Arquette.
Längd: 2 tim, 46 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 5
Gå till toppen