Så vitt jag vet har vi nu fyra svenska poliser som skriver kriminalromaner och alla kommer med en bok i år. Senast i raden är Anna Karolina – som är född 1974 och bor i Malmö – och hennes debut Stöld av babian visar direkt att hon är hårdare än de andra tre.

Och då menar jag inte bara innehållsmässigt.

Utan också språkligt. Korta meningar avlöser korta meningar som avlöser korta meningar.

Och tempot är minst sagt högt.

Gasa eller dö. Pest eller kolera. Biljakt. Våldtäkt. No fucking way att jag frivilligt åker och träffar det psykfallet. Hur fan har du fixat dom?

Tuffa poliser (den mest framträdande är en riktig mansgris) och tuffa brottslingar (den vi ser mest försöker ordna upp alla sorters skulder) och tuffa metoder (hur många som helst) för att nå resultat.

Men Anna Karolina vet hur man bollar med det som vi sett alltför mycket av. Elegant för hon in Amanda, som precis blivit polis, och som inte tar emot översitteri och som tillika nästlar sig in i den brottsliga världen. När de andra fladdrar förbi, så dröjer hon sig kvar, allt medan vi rör oss i Stockholm och på Sri Lanka och dagar blir nätter. Bakgrunderna tar sig långsamt in i det nutida, det går inte att smyga längre, vi hamnar i kärleksaffärer och svartsjuka och översitteri och maffiabrottslighet och skottlossning.

Men mest av allt, och det är det som ljuder högre än allt gapande, hörs Amanda som är rastlös men kan vänta och vägrar nöja sig med att män tar för sig.

Hennes liv och tänkande smyger sig på bakifrån och de små gesterna tar allt större plats. Egentligen visste hon inte exakt varför de var där. Just de sprickorna vidgas och brottslingarna blir allt tydligare, som om Anna Karolina inte bara är polis utan också brottsling och vet precis hur alla ska få sina ögonblick och sin värdighet också när solen går ner.

Anna Karolina