Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnets matador

Patrick Modiano Översättning Madeleine Gustafsson Elisabeth Grate Bokförlag

Ingress:
Crister Enander ägnade helgen åt att läsa Nobelpristagaren Patrick Modianos senaste roman "Dora Bruder" och fann sig själv på en vindlande vandring mellan historien och nuet.
Första meningen: För åtta år sedan råkade jag få syn på en spalt på tredje sidan i en gammal tidning, en France-Soir från den 31 december 1941, med rubriken ”Från i går till i dag”.
Finns spåren kvar efter de försvunna? Kan husens stumma och flagnande fasader berätta om barnen som lekt och skrattat nedanför på gatan? Finns det ett minne som bevarar och ger röst åt alla som gått före? Är det möjligt att gatstenarna och trottoarerna bär på svårförlösta minnen av alla som en gång levt och bott här i dessa kvarter i Paris som idag enbart utstrålar ett burget välmående? Går det att höra de försvunnas skatt, deras rop? Är de döda, alla som en gång levt före oss, borta för alltid? Utsuddade, förlorade?
Berättaren i Dora Bruder väntar tålmodigt. Ingen stress. Ingen hets. Tålamodet är stort. Han lyssnar efter rösterna från fordom. Hans minne är befolkat av döda själar som osaligt driver omkring och väntar på att bli hörda och sedda, att äntligen få återta en plats i medvetandet hos de levande.
Berättarrösten i romanen ”Dora Bruder” – stringent och med drabbande lyhördhet översatt av Madeleine Gustafsson – är mer eller mindre identisk med författaren Patrick Mordiano. De äger samma förflutna. De har skrivit samma böcker.
Han får syn på en notis i tidningen ”France-Soir” där en reporter söker uppgifter om en ung flicka från krigsåren. Hennes namn är Dora Bruder. Berättaren kan sedan inte släppa tankarna på denna flicka som en gång rymt från klosterskolan Saint-Coeur-de-Maries, en internatskola för flickor som låg på Rue du Petit-Picpus.
Dora Bruders far var från Österrike och hade en gång i tiden tagit värvning i Främlingslegionen och skadats svårt. Modern kom från Ungern. Tillsammans flyttade de till Paris. När det sedan krävs av alla medborgare av judisk börd i Paris ska registreras låter hennes far helt enkelt bli att skriva in dotterns namn.
Därmed existerar Dora under en tid inte i regimens ögon – åtminstone inte i egenskap av ung judinna. Den effektiva och obönhörliga byråkratins väldiga apparat fungerar inte, en liten glipa i historiens mörker uppstår.
Modiano väcker återigen liv i förra seklets allra grymmaste tid; en vardagstillvaro där människovärdet urholkades, där människor reducerades till mindre värda varelser och vägrades varje form av delaktighet i samhällslivet. Och till slut fördes bort i boskapsvagnar för att vid framkomsten mördas med industriell effektivitet.
Patrick Modiano vandrar – på ett plan som en fånge i sin djupa melankoli och den sordinerade sorgen vilken aldrig överger honom – omkring i det europeiska sammanbrottets hånfulla och förolämpande ruiner. Nya hus har förvisso byggts. Andra tider och värderingar härskar.
Och spåren av vad som en gång skedde, bestialiteten, den förblindade och välorganiserade grymheten, de obarmhärtiga morden på miljoner och åter miljoner människor, är ständigt närvarande i hans medvetande. Han vägrar att bli delaktig av samtidens amnesi, den närmast brottsliga minnesförlust där historien ska raderas, offren glömmas och de smärtsamma sanningarna ska förvandlas till ytliga filmer och fördummande teveserier.
Någon måste vårda och bevaka minnet. Någon måste fortsätta att påminna och rekonstruera de fasansfulla brotten mot mänskligheten.
Dora Bruders vidare öde – efter att hennes försök att rymma efter några månader misslyckats – är dessvärre detsamma som drabbade de flesta judar. Hon fördes till lägret i Tourelles och därifrån transporterades hon sedan rakt in i dödens glömska i lägret Drancy. Men Patrick Modiano glömmer henne inte. Och han ser till att inte heller vi kan glömma.
Patrick Modiano skriver med samma precision och dröjande eftertänksamhet som Hjalmar Söderberg eller Heinrich Böll och därtill med en psykologisk stringens och detaljrikedom som för tankarna till François Mauriac.
Men i Patrick Modianos värld finns – till skillnad från Mauriacs men i likhet med Söderbergs – inget utrymme för nåden. Förövarna, bödlarna och de fega kollabortörerna har ingen förlåtelse att vänta, de ges inte ens möjlighet att kräva förståelse för sina handlingar. De har förverkat rätten att betraktas som människor bland människor. Och då Modiano för fram sin orubbliga syn på ett osedvanligt stillsamt och eftertänksamt sätt blir orden och domen desto hårdare.
På ett ställe i ”Dora Bruder” blickar Patrick Modiano bakåt, han tänker på sin far och skriver om sin första roman: ” I denna min första bok ville jag svara alla människor vilkas oförskämdheter hade sårat mig på grund av min far. Och med den franska prosans medel täppa till munnen på dem en gång för alla.”
Den bakomliggande anledningen var glasklar: ” Några år tidigare hade jag i hans bibliotek upptäckt några böcker av antisemitiska författare … antagligen för att försöka förstå vad dessa människor hade emot honom. Och jag kan föreställa mig hur överraskad han blev av att läsa om detta drömlika fantasimonster vars hotfulla skugga med kroknäsa och klolika rovfågelshänder gled över husväggarna, denna varelse fördärvad av alla laster, ansvarig för alla olyckor och skyldig till alla brott.”
Utan överdrift går det att säga att den sin första bok har Patrick Modiano fortsatt att skriva på under hela sitt liv.
Gå till toppen