Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ctrl C + Ctrl V = skräck

Den stora mörka skogen var förr i tiden en inspirationskälla till de flesta skräckhistorier. Där fanns trollen som kidnappade odöpta barn, skogsrået som förförde ensamma män, näcken eller bäckahästen som lurade människor till en säker drunkningsdöd. Karaktärerna kunde se olika ut, men hade gemensamt att dels bearbeta tankar kring rädsla och ondska, men också att sprida varningar: döp barnet, gå inte för långt in i skogen, var försiktig vid vattnet.
I vår tid finns skogen kvar, men efter industrialiseringen sökte de flesta av människorna sig in mot staden. Och sen: varde elektricitet, varde teknologi. Och vad som fick ersätta skogen som vår stora, mörka outforskade plats?
En dator, svarar Jack Werner. Med internet.
I sin bok återger och analyserar Werner, journalist med inriktning på internet, fenomenet Creepypasta. Detta är digitala spökhistorier som sprids via olika internetforum. Själva ordet kommer från uttrycket att "copypasta", som skulle översättas till att klippa ut och kopiera ett stycke text, vilket är sättet dessa spökhistorier sprids på.
Många av bokens creepypastor äger också rum i en digital miljö. Det kan vara spöken som skymtar förbi i tv-spel eller handla om cirkulerande filer, filmer och bilder på skrämmande scenarion, eller med de mest sjuka effekter på dem som ser dem. Andra berättelser har en mer traditionell spöksetting, som de om "Getmannen" som finns i skogen och vill ha kroppar att bebo, eller om den abnormt långe "Slender Man" som krafsar på barnens fönster på andravåningsfönster och tar sedan tar barnen med sig.
Oavsett om miljöerna är bekanta eller inte, får de flesta av creepypastorna iallafall håren att resa sig på armarna. Tv- och datorspel är inget jag sysslar med, men jag äger en dator med internetuppkoppling. Och det räcker. För som precis som Werner argumenterar har vår nya mörka plats internet ibland samma kittlande känsla som skogen: den är inom räckhåll, den är gigantisk och vad som helst kan finnas där. På nätet kan vem som helst ladda upp en berättelse, en suddig bild på ett spökbarn, vem som helst kan ringa dig från ett okänt nummer på skype och... Ni fattar.
Det är med andra ord en perfekt spelplan för att skrämma skiten ur en.
Men även om läsningen till viss del är en obehaglig historia, märks det också att Werner har ett intresse för att förstå vad creepypasta egentligen har för funktion. I en förtroendeingivande föreläsarton, men som ändå lyckas vara både varm och kul, guidar han både invigda och noviser genom bokens olika delar. Med folkloren som utgångspunkt närmar han sig fenomenet och finner i creepypastan förutom skitläskiga historier att berätta vidare, en aktiv deltagarkultur och en brinnande skaparlust. Det är bara vid vissa tillfällen som berättandet tappar fart, och det är när Werner på ett snårigt och plågsamt detaljerat sätt beskriver bilder eller tv-spel med ett dussin titlar, regler, platser eller användarnamn.
Antagligen är det av copyrightskäl det inte finns så många bilder i boken, men suget efter en skärmdump blir ibland nästan outhärdligt när textmassan står i vägen för en kittlande spökhistoria eller en spännande analys. Men jag kan ha överseende med det ändå, för i stort går Jack Werners bok på ett snyggt sätt via historia, forskning och egna erfarenheter, till ett nyfiket forskande i samtidens skräck.

Creepypasta – spökhistorier från internet

Jack Werner
Galago
Första meningen: "Den här boken började ta sin form i mitt huvud en kväll under tidigt 2000-tal, då jag satt vid den enda datorn hemma hos min pappa som hade en pålitlig internetuppkoppling."
Gå till toppen