Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Karneval i klocktornet

Moomsteatern brukar vara bra på att hitta historier som skildrar utanförskap kontra likaberättigande och tillhörighetskrav. Det vill säga historier som tematiserar Mooms egen existens. Och vad kan vara bättre illustration än Victor Hugos romantiska och grymma Ringaren i Notre Dame.
Det är en väldigt godmodig Quasimodo som regerar klocktornet: Pierre Björkman, Moomsteaterns äldste och mest älskvärde skådespelare. Men annars innehåller historien allt det våld och sex som den brukar, med betoning på hur följet av trashankar och gycklare utanför katedralen stöter bort den som är ännu fattigare och mer skyddslös, den puckelryggige ringaren.
Uppsättningen hör inte till Moomsteaterns bästa, de som annars brukar vara de proffsigaste bland proffsiga. Här blir det bitvis amatörteater, och det är på intet sätt ensemblens fel utan beror på hafsig regi. I synnerhet inledningen blir skrikig och rörig, i stället för att etablera spelplats och stämning.
Till skrikigheten hör scenografin, plastigt lackrött, eller är det kanske kardinal rött: mycket långt från den gotiska katedralens ljusdunkel och väldiga rymd. Scenografen Elisabeth Åströms och ljusdesignern Hans C Roupes estetiska val känns inte alldeles välmotiverade.
Jan-Erik Sääf har komponerat musik med Balkaninslag, många av sångerna har suggestiv rytm och fina omkväden som fastnar lika lätt som någon gammal Björn Afzelius-låt. Lätt har det nog däremot inte varit med sånginstuderingen. Sääf skriver själv i programbladet att ”konceptet KÖR inte fungerar” och att medlemmarna i ensemblen ”spretar i tonläge, uttryck och klang”. Det kan man lugnt säga. Men detta är ju trots allt Moomsteatern. Det blir som det blir, och det är gott nog. Värre är det att instrumenteringen ibland inte riktigt tycks hitta den rätta harmonin.
Skådespelet blir ändå bättre och bättre ju längre föreställningen lider, ju mera regin överger sin idé om att satsa allt på en enda kort: högljutt ensemblespel. Till och med Jörgen Darfeldts ärkediakon Frollo blir lite mindre en högljudd, övertydlig boss och lite mera en demoniskt dubbeltydig maktmanipulatör.
En sak är alltid välgörande med att se en föreställning på Moomsteatern: mångfalden av kroppar på scen är så väldigt mycket större än på den så att säga vanlig teatern. Där har den vanliga teatern oerhört mycket att lära. Detta är nog poängen med Mooms uppsättning av "Ringaren i Notre Dame": hela teatern är karnevalisk, vänder alltså upp och ner på etablerade makt- och smakhierarkier.
Dessutom är Esmeraldas get Djali (Frida Andersson) väldigt rolig.

Ringaren i Notre Dame

av Victor Hugo
Regi: Staffan Aspegren
Medverkande: Therese Kvist, Pierre Björkman, Jörgen Darfeldt, Dennis Nilsson, Tony Lundgren, Elisa Makarevitch m fl
Spelas på Moomsteatern i Malmö t o m 6 december
Gå till toppen