Kultur

Salongsberusning

På en vägg i en sal på Dunkers kulturhus hänger ett verk av den figurativa målaren Johan Patricny. Verket visar en scen från Nationalmuseum, och föreställer människor som tittar på konst. Det är som om man hållit upp en spegel mot den här utställningens till brädden fyllda salar – fast här reflekteras inte några tunga, ramprydda oljor av gamla mästare.
Nej, här trängs de strax över tvåhundra verken av sjuttiofem deltagande konstnärer i Nordisk salong. Salongen, som i år äger rum för första gången, är ett samarbete mellan Dunkers kulturhus och Helsingborgs konstförening, och är tänkt att återkomma vartannat år.
Salongen som utställningsform är närmast att likna vid en karneval, festlig, brokig, visuellt färgsprakande, men kanske för ytlig för att bli riktigt angelägen. Och finns angelägenheten där – vilket den förstås gör! – riskerar den att dränkas i kakofonin av uttryck. Omvänt äger salongen förutsättningar att vara en lite roligare, lite rörligare tillställning genom att materialet är skiftande, nytt och oprövat.
Så fungerar det delvis också här – i de få verk en konstnär förhoppningsvis får visa finns litet utrymme för att utveckla större koncept eller sammanhang, och i stället är den visuella styrkan avgörande. I juryarbetet tycks man dock ha försökt dämpa det skränigt stökiga, otyglade och satsat på en relativt avskalad framtoning. I kombination med en luftig presentation understryks det prydliga intrycket, men det förvillar också en aning, för yvigare verk saknas egentligen inte.
Bland de deltagande konstnärerna sticker Finland ut med starka bidrag. Kimmo Ojaniemis mäktiga träkatedraler förmedlar en subtil balans mellan styrka och sprödhet. Mezzotinten, med sin mjuka, djupa svärta, visar sig i såväl Tiina Kivinens och Jukka Vänttinens verk, där framför allt den senare använder sig av teknikens suggererande egenskaper i sina arkitektoniskt och filmiskt influerade bilder. Av de svenska bidragen kan Malin E Nilsson och Kiwa Saito nämnas som särskilt intressanta.
Norska Charlotte Thiis-Evensen visar två videoverk som på olika sätt undersöker maktförhållanden. Verkens icke-intrikata, stillsamma bildpoesi gör sig stark genom angelägenhet och inte genom en hög röst. Thiis-Evensen är också den första mottagaren av ett nyinstiftat pris som tilldelas en av deltagarna i Nordisk salong.
Av de senaste årens fixering vid konstfotografiet syns knappast ett spår – de fotografiska inslagen är försvinnande få i ett urval som annars är relativt varierat. Möjligen får måleriet stå tillbaka något till förmån för grafik, skulptur, teckning och hybridverk. Det lättillgängliga och mindre komplexa lyser inte direkt med sin frånvaro, men tyngdpunkten ligger ändå på verk som faktiskt verkar ha någonting att förmedla under den omedelbara ytan. Det är glädjande.
Sammantaget är det en salong med oväntat mycket substans och verken håller genomgående hög klass. Det här sträcker sig högt över nivån ”familjeunderhållning”, även om det är nog så publikvänligt. Juryns ambitioner är lovande för framtiden – jag tycker att det ser hoppfullt ut för den nordiska salongen.
Gå till toppen