1989: EN RASERAD MUR OCH VÄGEN VIDARE

Få räknade med att det skulle ske så hastigt. Men den 9 november öppnades gränsen. Hur resonerade människorna i DDR? Unn Gustafsson träffar Elske, Rita och Wolfram, som ger sin syn på murens fall.

Delar av Berlinmuren fraktas till historiens sophög sedan man gjort den första nya öppningen vid Potzdamer Platz på natten mellan den 10 och 11 november 1989. (Foto: Göran Stenberg)

Bilderna är fortfarande fulla av sprängkraft: människomassorna som liksom vältrar över Berlinmuren, trabanterna som köar, tårarna som strömmar. "Wahnsinn" var det enda många kunde få ur sig kvällen den 9 november 1989. De här människornas glädje är djupt rörande och historiskt betydelsefull. Men det här är inte en text om dem.

Den berättelse som växt fram under de gångna 25 åren – inte minst i media – är rätlinjig. Folk protesterade, muren föll, Tyskland återförenades. Men när det begav sig var det inte många som räknade med händelseutvecklingen. Gränsöppningen var ett försök från DDR-regimen att skapa spelrum åt sig själv (det spektakulära friköpet av östtyskar som vägrade lämna den västtyska ambassaden i Prag låg en månad tillbaka). Och de omedelbara reaktionerna på murens fall var betydligt mer blandade än vad vi vant oss vid att minnas.

"För mig just då var det en bisak. Jag blev varken överraskad eller chockad eller glad. För oss handlade inte revolutionen om muren. Vi var inte i första hand intresserade av att ta oss över till Västberlin eller resa någon annanstans. Det var ju första gången någonsin som det var intressant där vi befann oss." Elske skrattar. Hon var femton år 1989, en av DDR:s sista tonåringar. Socialiserad i oppositionella kretsar och tidigt aktiv i medborgarrättsrörelsen. Familjen bodde i Halle, som ligger nära Leipzig.

Rita och Wolfram – några och trettio, båda ingenjörer, småbarnsföräldrar – såg det på TV hemma i Freiberg, en stad utanför Dresden. "De ovetandes dalgång" i folkmun, eftersom man inte kunde ta emot västtysk radio eller tv. Fast Wolfram var något av en uppfinnare och byggde antenner som snappade upp signalerna ändå, om vädret var bra. Det där innovativa draget hade han inte mycket för i den östtyska industrin på åttiotalet. Wolfram ägnade sig länge, med egna ord, åt att skruva in japansk teknologi i östtyska kondensatorer. Han var olycklig. "Det hade en politisk dimension. Men det förstod man inte då". Wolfram och Rita deltog inte i måndagsdemonstrationerna. I Freiberg var det de eviga gnällspikarna som protesterade, menar de. Jag vet inte om det är sant, men det var så de upplevde det. Murens fall kändes inte som att det handlade om dem. "Vi tänkte inte alls att det var den stora vändningen. Så långt kunde vi inte tänka när det begav sig", säger Rita.

Och jag tänker att jag aldrig har träffat en person som levt i DDR som passar in i den där rätlinjiga berättelsen.

I början av november 1989 handlade protesterna i DDR ännu inte om Tysklands återförening. Det var efter muröppningen som den nationella frågan väcktes på allvar. Elske, för ung för att ha känslomässig anknytning till idén, upplevde det som en skrämmande och sorglig splittring när folk började skandera "Tyskland, enat fädernesland" på demonstrationerna. I samband med det första och enda fria valet i DDR, på våren 1990, beseglades frågan när kristdemokraterna vann stort. För Elskes del markerade valresultatet slutet på en livsomdanande politisk frigörelseprocess.

Östberlinare klättrar över muren. (Foto: Lutz Schmidt)

Murens fall som början på slutet? Tjugofem år senare går det bara att förstå om man är villig att relatera till vad aktiva regimkritiker upplevde i DDR 1989. Elske beskriver hur ett politiskt samtal som förts privat under en längre tid plötsligt bars upp av massan. Hur ett system som varit hugget i sten plötsligt gav vika. Hur flertalet plötsligt tycktes villiga att ta konkret ansvar för hur samhället skulle gestaltas. Det påminner mig om den eufori jag mötte när jag besökte Istanbul i samband med Gezi-protesterna 2013. Elske lyfter själv parallellen till den arabiska våren.

Kravet på ett enat Tyskland var något annat. Vilket inte ska utläsas som att frågan var oviktig. Tvärtom. En majoritet av östtyskarna röstade för den rekordsnabba återföreningen enligt förbundskansler Helmut Kohls plan. Vägen till västtysk kapitalism var ett stålbad utan motsvarighet i något annat post-kommunistiskt land, det konstaterar historikern Philip Ther i en nyutkommen bok om övergången från statssocialism till nyliberalism i Centraleuropa. D-marken infördes redan sommaren 1990. Man hade fått betala runt 7 östtyska mark för 1 D-mark på den svarta marknaden, nu sattes kursen till 1:1. Uppvärderingen hade socialpolitiska skäl men fördyrade en redan ineffektiv produktion. Och det i ett läge där östtyska företag plötsligt var tvungna att konkurrera på samma villkor som västtyska. Lägg därtill en snabb och i många fall skumraskprivatisering av de statligt ägda företagen genom myndigheten Treuhand. Nedläggningar och massarbetslöshet följde. Bara inom de närmaste åren efter murens fall flydde ytterligare 1,4 miljoner människor västerut. Tjugofem år senare är produktiviteten i den östtyska industrin fortfarande lägre än i väst. Lönerna är lägre, arbetslösheten högre, fattigdomen mer utbredd. Lägger man sådana raster över den tyska kartan anno 2014 framträder DDR:s gränser chockerande tydligt.

Fast för Rita och Wolfram gick det bra. De startade eget och båda barnen skickades på studieresor i USA – nyvunna friheter. I dag tycker sig Wolfram ha insett att han inte stått ut mycket längre i DDR. Den våldsamma metamorfosen betraktar han som ett nödvändigt ont. Makteliternas nätverk behövde "slås sönder", menar han. "Men för den skull inte företagen", invänder Rita.

För den femtonåriga Elske förbyttes revolutionen – ett skälvande ögonblick när alla vägar stod öppna och alla kände att de kunde göra något – i handlingsförlamning. Ett nytt system som gjorde anspråk på att veta vad medborgarna behövde installerades. Det verkade djupt cyniskt. "Vi sade: det finns olika vägar att gå. Den andra sidan sade: det finns inga alternativ till vår väg. Och vi behöver inte heller diskutera saken. Det var dödförklaring av politiken som sådan." Så snart hon kunde lämnade Elske Tyskland och återvände först i början av 2000-talet.

Att övergången från statssocialism till kapitalism – och dess modus operandi – framställdes som den enda vägen framåt har präglat historieskrivningen. Än i dag är det svårt att prata om alternativ till den tyska utvecklingen utan att uppfattas som DDR-nostalgiker. Givet folks erfarenheter under den totalitära SED-regimen går det att förstå. Samtidigt blir anklagelsen absurd när den riktas mot folk som tog stora risker för att kritisera just den regimen. Som konstnär arbetar Elske med erfarenheterna från 1989 som utgångspunkt. Hon håller fast vid revolutionen och kritiserar det paradigm som följde. Men det är hon som korrigerar mig, den svenska journalisten, när jag poängterar att det fanns välfungerande strukturer i DDR på områden där dagens Tyskland fortfarande har problem. Än i dag är det långt fler kvinnor som förvärvsarbetar och fler barn som kan gå i förskola i öst, till exempel. "Men du kan ju inte särskilja de här delarna från systemet, och det var korrupt", protesterar Elske.

Historieskrivningens rätlinjighet gör det svårt att prata och skriva om de östtyska erfarenheterna. Det gäller både för de som, likt Wolfram, menar att det som skedde måste ske. Och för de som, likt Rita, tvekar. Och för Elske, som menar att en politik som utger sig för att vara den enda möjliga är lögnaktig. Östtyskars liv utgör inte normen i det tyska samhället och de har, likt andra minoriteter, fått finna sig i att utomstående skriver Historia med dem som statister.

Kanske ändras det sakta nu när en yngre generation östtyskar tar sig in i medierna och i politiken. Elske tycker sig se hur unga östtyska journalister använder jubileumsfirandet av murens fall som utgångspunkt för att prata om vad som hände sedan, på nittiotalet. Föräldrarnas depressioner. Den grasserande nynazismen. "Jag tycker att det är intressant. Här ställs frågan hur högt priset var. Och priset för utvecklingen som påstods sakna alternativ var vansinnigt högt. Mänskligt och ekonomiskt. Framförallt mänskligt."

Fotnot: Unn Gustafsson lever i Berlin sedan 2004. Frilansar för svensk press, skriver ibland om svenska förhållanden i tyska tidningar. Dras till skärningspunkter mellan kultur och politik.

2014: MUREN FLYTTADES BARA. I DAG KALLAS DEN EUROPAS YTTRE GRÄNS

David Qviström minns muren genom Berlin och genom Europas hjärta. Nu är det 25 år sedan den föll. Och flyttades. Och sedan byggdes upp igen.

Muren på gränsen mellan Turkiet och Grekland. (Foto: Nikolas Giakoumidis)

Östra Berlin, kvällen den 9 november 1989. Folkmassan trycker sig allt tätare fram mot grindarna vid checkpointen på Bornholmer Strasse.

"Öppna, vi kommer tillbaka!" skanderar de, lovar de.

Tv-bilderna från den historiska kvällen visar att folkmassan växer sig hotfullt stor, men att stämningen fortfarande är uppsluppen och förväntansfull. De östtyska gränsvakterna verkar däremot osäkra. En av dem står med telefonluren tryckt mot örat inne i kuren för att få instruktioner om hur de nya, mer liberala reglerna för gränspassage ska tillämpas, de som osannolikt nog meddelats i tv-nyheterna tidigare den kvällen. Avsikten är att stoppa massflykten till väst via Ungern.

Till slut öppnar gränsvakterna porten. Det är som om deras dröjande rörelser och flackande blickar på tv -inslaget fortfarande ett kvartssekel senare förväntar sig repressalier.

Den natten rullar Drabanterna från östsidan om muren längs paradgatan Kurfürstendamm i väst ända in på småtimmarna. Hundratusentals människor går ut på gatorna. Rubriken på en extraupplaga ropar ut att muren har fallit, och att "Berlin ist wieder Berlin!" Över muren vid Brandenburg Tor klättrar människor från öst till väst och från väst till öst. Polisen som nyss öppnade eld mot den som försökte ta sig över muren ingriper inte längre. När gränsövergångarna inte räcker till för alla människor vräks betongelement i själva muren ned för att öppna nya passager.

"Entlich frei!" ropar någon, fortfarande med sitt DDR-pass i handen.

Nu, 25 år senare i ett förändrat Europa, ska murens fall firas i Berlin. Som ett tecken i tiden rapporterade nyhetsbyrån AFP i måndags att ett aktivistiskt konstnärskollektiv hade stulit monumentet till minne av alla spillda människoliv som krävts vid flyktförsök över muren. Monumentet, sju vita kors som hängt nära den tyska Riksdagen, har aktivisterna i stället hängt på den spanska enklaven Melillas rakbladsförsedda höga stängsel, och på Bulgariens taggtrådsbarriär mot Turkiet. Då som nu är det människor på flykt som dör.

Muren, den som inte bara delade Berlin utan hela Europa, föll visserligen. Det är sant att den fraktades bort. Ändå försvann ändå inte, den flyttades bara. I dag kallas den Europas yttre gräns och skördar fler människoliv än någonsin.

Gör ett experiment. Ställ dig nära en mur.

Till nöds kan du använda dig av den kilometerlånga stump av Berlinmuren som fortfarande finns kvar nära station Warschauer Strasse som turistfällan East Side Gallery. Eller bättre, ta betongmuren vid Betlehem, den är märkvärdigt lik den i Berlin. Eller annars en mur vilken som.

Ställ dig där, och alltså ganska nära.

Landskapet framför dig är skymt, naturligtvis, det står ju en mur i vägen. Ser du åt sidan så fortsätter murväggen bort i fjärran som ett slags ställföreträdande, vertikal horisont. Med muren är det som att själva rummet ställs på ända. Plötsligt kan du drabbas av tvivel. Står du verkligen på insidan av muren, är det så? Eller är det du som står utanför? Kanske är det i själva verket du som utgör det hot den är rest för? Eller är det du som ska skyddas?

Muren som avskiljer, utestänger eller skyddar – perspektivet skiftar beroende på vilket pass du har i fickan – kan förefalla evig och ödesbestämd där du står med näsan in i väggen. Du tänker att den är en naturlig konsekvens av de rådande omständigheterna. Dess existens är trist, men förståelig. Och i samma stund som du ger efter för den tanken bygger muren sig själv vidare in i hjärnan på dig, som en absolut sanning om gränsen mellan oss och de andra.

På så vis gör muren något med din självsyn, oavsett vilken sida av den du råkar stå på. För att inte tala om dess själsliga brott:

Den stjäl horisonten, både för dig och de på andra sidan.

Är du modig så tar du ytterligare ett steg mot muren. Nu står du så nära att doften av betongdamm och fukt slår emot dig. Ett ögonblick låter du murens hela kropp inta dig – tills tanken slår dig, att även om du står på insidan så finns den större rymden faktiskt på andra sidan muren. Oavsett om du är fångad eller skyddad av muren så begränsar den ändå din frihet.

Du bestämmer dig för att ruska av dig känslan av obehag. Det är enkelt, du behöver bara titta bort mot gränspassagen i muren och påminna dig om från vilken sida köerna är flera timmar långa och vilka som kontrolleras. Köerna och kontrollerna är lika pålitliga som solens gång. De gäller inte dig. Då minns du genast att du befinner dig på insidan av muren.

Detta gör också en mur: den definierar trygg och bestående normalitet. Och det faktiskt hur sjuk normaliteten än är, som en delad världsstad.

Det är därför det får så stora konsekvenser när murar faller.

De allra flesta öst-Berlinare som från den 9 november 1989 strömmade över gränsen till väst nöjde sig med en stadstur, betraktade kanske utbudet i handelspalatset KDW med förundran, och återvände hem. Muren stod kvar fram till sommaren 1990, och ytterligare elva månader skulle det dröja innan Tyskland enades.

Ändå var det som inträffade natten mellan den 9 och 10 november något ohyggligt stort. En tysk generation som hade växt upp i skuggan av muren och det kalla kriget fick revidera sin värld, precis som hela Europa fick sudda ut och rita om sin mentala karta när järnridån monterades ner.

Murens stoft spreds ironiskt nog på en öppen marknad. Själv köpte jag min betongbit i Tysklands paviljong på världsutställningen i Sevilla 1992 där en tjänsteman skrev intyg på klumpens äkthet under ett brevhuvud med förbundsrepublikens emblem. De oformliga bitarna var ett slags frihetsamuletter av betong och ett löfte om ett nytt Europa.

Muren föll, sikten mot horisonten öppnades och Europasamarbetet tog fart.

”Unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet”, formulerade man så småningom i EU-fördraget som ett av Europeiska unionens mål.

"Nästa skatt kommer att användas till stängslet". Det är 2012 och demonstranter i norra Grekland protesterar mot byggandet. (Foto: Nikolas Giakoumidis)

Grunden för EU-samarbetet och den fria rörligheten var just att omdefiniera de nationella gränserna – de skulle finnas kvar, men betydelsen av dem skulle minska. Men det innebar samtidigt att den funktion som gränserna mellan länderna tidigare haft nu förflyttades till EU:s yttre gräns. Nu var det där kontrollen av människor skulle ske och säkerheten och ordningen så upprätthållas.

Vad är då ”lämpliga åtgärder”?

Visumtvång. Det ges få eller inga humanitära undantag från den regeln ens i dag när över tre miljoner flyktingar i Syriens grannländer och runt sju miljoner internflyktingar behöver skydd.

En lag om transportöransvar som bötfäller flygbolagen om de för migranter utan tillstånd in i Europa. Samarbeten med länder i EU:s närområde för att stoppa illegal migration långt innan människorna når Europas gräns.

Men vid Europas yttre gräns byggs också nya murar.

I december 2012 hade Grekland byggt ett 12,5 kilometer långt och fyra meter högt stängsel med taggtråd och 23 värmekameror på den landtunga vid gränsfloden Evros som sedan några år hade varit den vanligaste irreguljära passagen in i Europa. När migranterna och flyktingarna i stället vände norrut beslutade också Bulgariens regering att bygga en ”barriär” – ett ord som politiker hellre använder än ”mur”.

Oavsett vad muren kallas får de inte människor som flyr krig, förtryck eller nöd att stanna hemma. Den tvingar dem bara ut på ännu farligare rutter.

Under 2013 ökade antalet överfulla båtar över den allra farligaste barriären till Europa: Medelhavet. Så, efter tolv oktoberdagar 2013 när 646 människor drunknade i tre haverier och liksäckarna låg på rad i Lampedusas hamn, drabbades Europa för en tid av skam. Satsningen Mare Nostrum inleddes, samarbetet som skulle upptäcka och rädda fler migrantbåtar.

Sedan dess har ytterligare 3 000 migranter drunknat, men olyckorna rapporteras nu i notiser. Ändå läggs Mare Nostrum nu ner. Ett argument mot samarbetet som Storbritannien har fört fram är att räddningsarbetet motverkar sitt eget syfte: migranterna räknar med att bli räddade, alltså vågar ännu fler ge sig ut på havet.

Drunkningsolyckorna på Medelhavet är, om än tragiska, så samtidigt en förståelig konsekvens av rådande omständigheter – och alltså en beklaglig normalitet vi får leva med. Eller?

Gör ett experiment. Se hur muren fortsätter inne i dig.

Effektivt särskiljer den dig från andra, och just därför kan du acceptera att de behandlas på ett annat sätt än du. När en ordning är outhärdlig och brutal erbjuder muren det värn av rogivande normalitet som vi kan gömma oss bakom. Då säger vi: det är trots allt skillnad på vårt liv och deras, vår kultur och deras kultur.

Gör ett experiment till: riv en mur.

Men göm bitarna noga. Begrav dem. Annars kan det hända att muren som faller flyttas och byggs upp igen.