Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Äta sig själv

Sanningarna döljer sig. Enbart i det avskalade kan de bli tydbara. In i kärnan. Dit strävar Clarice Lispector ännu mer uttalat än vanligt i sin sista bok vilken utkom postumt 1978, året efter hennes död. Blåsa liv är dess titel och är säkert och förfaret översatt till svenska av Örjan Sjögren.
Clarice Lispector.
Kanske liknas Lispectors litterära strävan bäst vid en häftig och anlagd skogsbrand i själen där nästan allt ovidkommande obönhörligen förtärs av lågorna. Kvar blir en ödemark med fula, svarta gamla trästubbar. Och det är i detta själens svarta landskap som de avgörande sanningarna döljer sig. Det är där i soten och förödelsen, och ingen annanstans, som pennan ska karva och skära djupt för att orden ska bli äkta och fyllda av sanningens kraft.
Varje mening och tanke ifrågasätter hon. Allt ska granskas, revideras, ses i ett nytt och kritiskt eller förklarande ljus. Hon låter Författaren skapa en gestalt att föra en dialog med. Hennes namn är Ângela Pralini. Ibland beskrivs hon som spegelbild, andra gånger som en främmande varelse som står i kontakt med den förklarande och allomfattande mystik som utgår från Gud allena. Och inte sällan är hon skamlöst banal.
Vad Lispector prövar är att finna ett sätt att skriva som når bortom de strukturer som styr skrivandet, att bryta de inneboende mönster som merparten av allt berättande trots allt rör sig inom. Därför låter hon dialogen mellan Författaren och Ângela bli splittrad, ologisk, hånfull, ikonklastisk, ömsom trivial och ömsom djupsinnig som samtalet mellan två halvmumifierade antika filosofer. Reglerna ska brytas för att sanningarna därigenom äntligen ska kunna framträda ur pladdret och de självupptagna tiraderna. Idealet är att nå det avskalade. Det nakna och uppriktiga – till orden som inte längre kan gömma sig i lögner.
Karaktären Författaren är till det yttre ytterst vagt tecknad. Författaren är en man. Han är gift. Olyckligt gift, bör nog tilläggas, och en mycket ensam människa. Han är domare till yrket, vid sidan av sitt skrivande. Det är denne man som skapar Ângela. Som väcker liv i henne för att få någon att samtala med, att bråka och diskutera med, och ytterst att bli bekräftad av. En av bokens medvetna paradoxer är att Ângela för varje sida blir verkligare – mer reell – än sin skapare Författaren. Ty vad Clarice Lispector främst vill framhålla och med emfas slå fast är den avgörande betydelsen av skrivandet i sig. Lispector skriver inte för att leva – som Örjan Sjögren formulerar det i förordet – "utan för att överleva".
Och, skriver Lispector, "med den här boken känns det som om jag håller på att frigöra mig … jag står ensam i världen. Jag har inget att livnära mig på. Jag äter av mig själv."
"Blåsa liv" är måhända inte Clarice Lispectors bästa bok, men det är den i särklass intressantaste och mest utmanande.

Blåsa liv

Clarice Lispector
Översättning & förord Örjan Sjögren
Tranan
Första meningen: "Det här är ingen klagan, det är ett rovfågelsskri."
Gå till toppen