Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

D som i drabbande

Det börjar med en rätt så vanlig familjescen. En mor försöker tala med sin dotter om den nye mannen i sitt liv, flickan svarar med hat, skuldbeläggning och fantasier om kroppsliga förvandlingar. Snabbt löses det urskiljbara skeendet upp i hallucinatoriska tablåer: viskande röster, sönderklippta fåglar som fladdrar med blodsprutande vingar, diktjaget som en död kropp på golvet bland jord och maskar.
Katarina Carlshamre debuterar med en diktsamling som har ett prosalyriskt berättande anslag samtidigt som den suggestivt frammanar ett psykiskt gränstillstånd. Här skildras förhållandet mellan mor och dotter i dubbel upplaga och ett sammanbrott som ekar genom tiden. Diktjagets mor försvinner bort medan hennes egen dotter vädjar ”mamma du får aldrig lämna mig”. Scener från sjukhuskorridorer, vita rum och låsta institutioner flimrar förbi.
Titeln är gåtfull: död är enkel prick • vårt enda märke. Vad betyder det att döden är en prick? Har det något att göra med att sätta punkt? Diktsamlingen saknar helt punkter, såväl som andra skiljetecken, förutom det som markerar gränsen mellan bokens två avdelningar och titelns två satser. Döden är hur som helst hela tiden närvarande i dikterna, både som hot och löfte. Att dödens prick sägs vara ”vårt enda märke” läser jag som en bild av ett mörkt arv, en förtvivlan som stämplar generation efter generation och låter en historia av svek upprepa sig.
Att det är fråga om en mycket mörk diktsamling har nog framgått. Informationen på fliken upplyser om att författaren gått i terapi i sju år, och att det anses relevant säger förstås något. Det är en berättelse med ångesten som grundton, speglad i det närmast klaustrofobiskt repetitiva språket med dess gungande rytm – jag får intrycket av någon som sitter och vaggar sig själv.
Det är inte helt lätt att upprätthålla laddningen i skildringen av en sådan kompakt emotionell svärta och det händer att Carlshamre snuddar vid gränsen till det patetiska.
Bäst lyckas hon i de mer avskalade dikterna: där ryms både förtätning och en sällsam språklig frihetskänsla. Och där blir det uppenbart att ”död är enkel prick • vårt enda märke” är en stark debut och mer därtill, en drabbande text.

död är enkel prick • vårt enda märke

Katarina Carlshamre
Lejd
Första meningen: ”Såg du genom fönstret”
Gå till toppen