Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Textningen hotar svensk film

Jon Asp reagerar mot att all svensk film i fortsättningen kommer att textas på bio.

"Gentlemen" textas när den får premiär på fredag.
Inte långt efter att de digitala projektorerna tagit över världens biosalonger kommer nästa inskränkning av den rena filmbilden. Fast denna gång är den främsta orsaken till standardiseringen inte krasst ekonomisk, och argumenten mot den inte en fråga om estetiska filmideal.
Från och med fredag den 5 december kommer SF Bio att texta samtliga sina visningar av svensk film. Det är förstås utmärkt för alla döva och hörselskadade; väl lobbat av deras respektive riksförbund. Att deras kulturmöjligheter fortlöpande ses över är en självklarhet. Men att gå från en mindre del till att samtliga visningar textas är förstås ett dråpslag mot alla icke-hörselskadade vänner av film.
Inte bara mot dem som ännu tillskriver den fria filmbilden stor betydelse; utan mot alla biobesökare, vars bildseende och uppfattningsförmåga kommer att påverkas av filmmonopolistens välvilliga men likväl okänsliga beslut. Filmupplevelsen riskerar att bli än mer bokstavlig, med mindre fokus på detaljer och skådespelarens tal och gestik.
Först att drabbas är Mikael Marcimains bildmättade filmatisering av ”Gentlemen”. Jag har sett filmen både med och utan texter – det är delvis som två olika upplevelser. Men det gäller förstås inte bara filmer som i hög grad vilar i sina bilder, utan även vanliga dialogbaserade dramer och inte minst komedier. Som text ofta kommer före bilden blir skådespelarens timing mindre viktig; skylten riskerar att ta udden av skämtet.
Nu förlorar svensk film en av sina (sista) stora konkurrensfördelar gentemot Hollywood, och äventyrar därmed på sikt sin särart.
En bidragande faktor till beslutet har varit den utökade lagstiftning som träder i kraft vid årsskiftet, och som i korthet går ut på att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Kanske bör det hela ses som ett kulturpolitiskt tecken i tiden, med ensidig betoning på demokrati och tillgänglighet: till varje pris, för alla, utan undantag. Vad denna tillgängliggjorda kultur faktiskt består av blir med tiden allt mer sekundärt.
Gå till toppen