Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sorgens pussel

Costa Brava, tidig morgon. Värmen vibrerar över marken och de herrelösa hundarna vilar i skuggan, trots att solen precis gått upp. Den unga kvinnan Inez är på semester med sin pojkvän Michel, och kompisen Dag. De bor i samma lägenhet. Ska hon med och bada? Nej, inte idag. Hon orkar inte. Och när pojkvännen lämnar hotellet ställer hon sig helt oväntat framför Dag och drar av sig T-shirten, sedan resten. Dag vibrerar av osäkerhet och längtan och kanske har han väntat i hela sitt liv på den här stunden – efter detta bärande ögonblick, som också identifierar romanen.
För visst är det så: Nina Karps debut Jag vill att du går nu handlar om människor och om människors misstag. Det är lika mycket en djupdykning i relationsproblematik som en analys av hur en traumatisk händelse följer ett barn genom livet.
Ramhandlingen är okomplicerad. Tess och Dag är syskon. När de är små tar deras far livet av sig och samtidigt förlorar modern fotfästet. Barnen tas om hand av farmor. Minnet av fadern dinglande under takåsen förföljer särskilt Dag, och skildringen av honom och hans själsliga sår är både taktfull och vädjande. I deras omgivning finns också Tess bästa vän Inez, en mänsklig kameleont.
Inez personlighet skiftar beroende på i vems armar hon vilar, precis som vår syn på henne förändras efter hand. Men kanske är hon bara en bild av vad vi alla sysslar med; detta nervösa sökande efter kärleken. Famlandet efter något som ska fånga oss och vidröra själen.
Utöver de här personerna möter vi ett myller av karaktärer, vilket också är romanens problem. Historien berättas med flera röster, samtidigt som den far fram och tillbaka genom åren. Boken är nedbruten i ett sorts pussel som ska hålla läsaren i schack, men Karp komplicerar sin berättelse onödigt mycket.
Jag hade önskat att en så begåvad författare som Karp låtit bli att brodera ut historien, för när hon till slut guidar oss mot ytan, så bryter hon vattenlinjen med ett vackert genomslag.
Den sorgsne Martin vandrar likt en vålnad på sjukhuset, där han får gestalta fadern som kippar efter andan när dottern svävar mellan liv och död på operationsbordet. Tess kliver ur årens mörker och knyter nävarna, och Dag återupprättar sig själv genom försoning med det förflutna.
Då, just då, är boken precis vad den ska vara. En välskriven, melankolisk roman om människans svåra stunder där karaktärerna gör det som faller dem naturligt istället för vad konstruktionen kräver av dem.
Gå till toppen