Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tillbaka till värdigheten

Vid Jordanfloden strax norr om Döda Havet, på den jordanska sidan, ligger en liten stad som har tre namn. Jordanierna kallar den King Hussein Bridge, efter bron över till Västbanken. Israelerna kallar den Allenby Bridge efter den brittiske generalen Edmund Allenby. Palestiniernas namn på staden är Karameh, vilket betyder ”värdighet” på arabiska.
Karameh har en viktig plats i palestinsk historia: det var här som PLO:s trupper tillsammans med den jordanska armén slog tillbaka ett israeliskt invasionsförsök i mars 1968.
I dag finns över 620 000 syriska flyktingar i Jordanien. Många av dem har lämnat de stora överbefolkade lägren i Zaatari och Azraq och sökt sig till den bördiga Jordandalen. Här har de upprättat små informella läger där de kan försörja sig som underbetalda jordbruksarbetare så länge myndigheterna inte kommer och kör bort dem.
Strax norr om Karameh, till vänster om vägen, finns ett sådant litet läger, en samling gråvita tält där ett par hundra människor bor. När jag kom dit en förmiddag tillsammans med en grupp jordanska journalister hade det just slutat regna, men marken var fortfarande full av lerpölar mellan tälten.
Vårt besök var ett inslag i en journalistworkshop som jag hade anordnat på uppdrag av Reportrar Utan Gränser. Workshopen, med arbetsnamnet ”Media är den sista försvarslinjen för flyktingarnas rättigheter”, var avsedd att öppna de jordanska journalisternas ögon för den humanitära aspekten av den överväldigande tillströmningen av flyktingar från krigets Syrien.
Flyktingarna utgör naturligtvis en enorm börda för det fattiga jordanska samhället. De lokala medierna, som till en början rapporterade om hjärtskärande människoöden, har alltmer övergått till att beskriva flyktingarnas närvaro enbart som ett samhällsproblem. Människorna har förvandlats till statistik, deras namn och öden syns inte längre i rapporteringen.
De flesta av journalisterna i min grupp hade aldrig tidigare mött flyktingarna ansikte mot ansikte. I det lilla lägret, som också kallas Karameh, möttes de först av rädsla och misstro. Men efter bara en timme kunde vi återvända till vårt hotell vid Döda Havet med en mängd nya intryck och berättelser.
Trots att jag satt kvar i bussen för att inte störa journalisternas samtal med flyktingarna har jag fått en stark och detaljrik bild av livet i lägret Karameh. Där finns den lilla flickan, omkring sju år gammal, som inte vågade tala om sitt namn – ”då kan de komma och döda mig”. Och den unga välutbildade syriskan som hade avböjt den jordanske markägarens erbjudande om äktenskap – hon föredrog att stanna kvar i lägrets gemenskap.
Jag vet också att de tvåhundra flyktingarna kommer från samma lilla jordbruksby i Syrien. De hade tagits emot med öppna armar av markägaren som försett lägret med vatten och elektricitet. I gengäld arbetar de på hans odlingar mot en timlön på en jordansk dinar, cirka tolv kronor.
Någon skola för barnen finns inte – precis som tusentals andra syriska flyktingbarn får de växa upp utan normal skolundervisning. Men de har en liten lekplats och stora sandplaner att spela fotboll på.
En annan sak vet jag också: Det korta mötet med flyktingarna väckte ett starkt gensvar hos de jordanska journalisterna. Vår gemensamma facebooksida fylls varje dag med nya berättelser om livs levande medmänniskor.
Gå till toppen