Det sker ibland att man möter helt avgörande diktsamlingar, rader tolkade från främmande språk. Och det sker då ibland att man under läsningens gång också drabbas av den måhända orättvisa känslan av att tolkningen är mer komplex och lyriskt intressant än originalet.

I en del av exempelvis Hjalmar Gullbergs tolkningar, inte minst hans översättningar av den spanske mystikern Johannes av Korset så framstår dikten helt enkelt som passerad genom ytterligare en bearbetningsinstans, ett patinerande lager omger den tolkade dikten – och innehållet blir på en och samma gång en enkel utsaga och en komplex vittnesbörd. När en poet tolkar en poet händer det i bästa fall någonting som visar oss en dikt bortom den lexikografiska tolkningen.

Det blir tydligt för mig nu i Ulf Erikssons tolkning av Ada Salas, vars urval från tre samlingar finns att läsa i En tystnad som väcker världen. Ett återkommande tema hos hennes tycks vara att vilja definiera gränsen mellan det som uttalas och det som ligger i det fördolda. Det är verkligen en förenkling av hennes poetik, men låter oss ändå ana den här rörelsen, dynamiken i dikten.

”Begrunda hur orden flyr. / Vila över dammet / efter minnena. Må all din smärta // höra till dig.”

Det är både en öppen och tillgänglig dikt, även om den just efter varje läsning låter avslöja andra dimensioner, andra djup. Insikterna byter plats. I urvalsvolymen möter vi då de här tre diktsamlingarna i sin helhet och under läsningen kan man se de enskilda delarna rikta sig både mot sin samtid – men kanske främst – mot sin egen historia, sin egen tillblivelse i en speciell miljö, i en speciell kontext.

Ada Salas dikt är inte bara en plats i detta här och nu, den är framför allt ett sammanhang som färdats genom tid och minne.

Hennes dikt är med andra ord både kropp – och icke kropp.

”Jag sträcker ut min kropp här. / I den finns något ljuvligt/för den hungrande. Låt era händer sjunka in i den. Ät den som kött / med vatten. // Ät // tills jag är borta.”

Jag undrar om det hade varit möjligt att få den här urvalsvolymen att framträda så tydligt och klart om inte uttolkaren Eriksson hade varit så väl förtrogen med denna lyriska miljö. Han återför dikten på ett märkligt sätt till ett tillstånd innan tolkningen, i det tilltal som är det autentiska.

Det var länge sedan som jag fick känna den här intensiva känslan av att befinna mig mitt i diktens epicentrum, på den plats där vi skapar och låter oss bli skapade. Och jag håller denna urvalsvolym mycket högt, den är på ett sätt avgörande för vår förmåga att förstå dikt och dess sammanhang.

Ada Salas

Översättning Ulf Eriksson