Kultur

En folkrörelse är född

Sarah Clyne Sundberg ser USA mobilisera på ett sätt som inte skett sedan Occupy – men denna gång är folkrörelsen större och bredare.

Tusentals människor vandrade i Millions March den 13 december runt om i USA, som här i New York.Bild: DON EMMERT
Protester har pågått i stort sett varje kväll sedan den 24 november, då juryn beslöt att inte åtala Darren Wilson, polisen som sköt Michael Brown i Ferguson. Rörelsen har inte bara mobiliserat de redan politiskt aktiva, utan även många som tidigare inte varit det, eller som tappade sugen efter det att protesterna på tidigt 00-tal, mot krigen i Irak och Afghanistan, inte ledde någonstans. Så även folk som inte entusiasmerades av occupyrörelsen, vilken aldrig riktigt tog sig ur student- och aktivist-kretsar.
Unga och gamla, människor av alla etniciteter och ur alla sociala skikt syntes bland de mer än 25 000 som demonstrerade under parollen Millions March på New Yorks gator i lördags, 10 000 i Washington; 3 000 i Oakland och Berkeley och många tusen till i andra städer runt om i USA. De protesterade mot polisens våld mot svarta män och för att poliserna som dödat Eric Garner och Mike Brown ställs inför rätta.
Varken polisens våld mot svarta, eller deras straffrihet är nyheter. En offentlig ilska började spira med Oscar Grant fallet i Oakland 2009 (dramatiserat i filmen ”Fruitvale Station”). Att civilpersonen George Zimmerman, som sköt Trayvon Martin, senare frigavs med motivationen självförsvar, väckte protester förra året. Med Brown och Garner har de tagit fart på allvar. Svarta män mellan 15 och 19 år löper 21 gånger större risk att skjutas till döds av polisen än vita. Poliser fälls ytterst sällan för att döda folk i tjänsten. Vi är långt ifrån det ”postrasifierade” samhälle vissa hoppades på i och med att Obama blev landets första svarta president.
Mobilkameror och sociala medier har gjort för denna protestvåg vad tv gjorde för Vietnamrörelsen och 60-talets medborgarrättsrörelse och de videokameror som filmade misshandeln av Rodney King gjorde för protesterna i L.A. 1992.
Allt fler exempel på polisvåld fastnar på civilpersoners mobilkameror. Garners död finns till exempel filmad, och dessa bilder sprids sedan snabbt. Sociala medier får ut perspektiv och historier som inte syns i mainstreammedia. Twitter och Facebook gör det sedan möjligt att ordna (och följa) stora decentraliserade protester på kort varsel. Jay Caspian Kang skriver i senaste utgåvan av New York Times Magazine om hur själva protesterna också förevigas och sprids genom sociala medier, vilket i sig genererar mer uppmärksamhet och blir drivkraft åt rörelsen.
Lägg till detta att svarta och vita amerikaner i dag oftare är vänner och bekanta. Det är mycket svårare att sticka huvudet i sanden än vad det var för 20 år sedan.
Enligt en artikel i Wall Street Journal skickades mer än 69 000 tweets per timma med hashtaggen #EricGarner och 16 000 per timma med #ICantBreathe timmarna efter juryns beslut. Det talas om ”ledarlös” folkrörelse, men olika organisationer leder på olika sätt på olika ställen, med olika utkomster. I New York där Justice League NYC, med goda politiska kontakter varit tongivande, något som beskrivs av Jacob Seigel i en artikel i webbtidningen The Daily Beast, har protesterna varit mycket fredliga.
Första natten blockerade demonstranter FDR Drive, en av Manhattans stora motorvägar. Sedan kom aktioner där man störde julruschen genom att lägga sig ner på marken på bland annat Grand Central Station och varuhuset Macy’s.
I Oakland och Berkeley var lördagens stora fredliga demonstrationer planerade av etablerade lokala religiösa och politiska grupper. På måndag morgon stängde flera grupper i koalition fredligt ned polishögkvarteret i Oakland och gatan utanför. Mindre protester i de två kaliforniska städerna nattetid har präglats av andra, maskerade, grupper anarkister, krossade fönster och konfrontationer med polisen, som varit mer hårdhänt än i New York.
Frågan har vunnit gehör långt utanför de kretsar som vanligen engagerar sig i medborgarrättsfrågor. Basketlaget The Lakers värmde upp i svarta t-shirts med Garners sista ord ”Jag kan inte andas”. Förre presidenten, George W. Bush, sa i en intervju att Wilson borde ha åtalats. New Yorks borgmästare Bill De Blasio har sagt: ”Alla som tror på denna nations värderingar bör känna sig manade att agera”.
Detta är den största folkrörelsen i USA sedan Occupy och mycket bredare. Occupys idéer var ofta mer abstrakta och förankrade i ett bestämd antikapitalistisk ideologi som inte går hem hos de breda folklagren i USA. Denna rörelse har mer konkreta krav: Att hålla till svars poliser som dödat folk i tjänsten, att avskaffa polismetoder som diskriminerar mot svarta män, utan att vara lika ideologiskt definierad.
Allt detta efter en sommar av oavbrutna protester i Ferguson, en plats som kommit att bli symbol för den frustration, sorg och ilska det svarta USA känner över sakernas tillstånd.
Den 3 december, en vecka efter beslutet om Brown, beslöt en jury att inte åtala Daniel Pantaleo, polisen som tog ett dödligt strypgrepp på den 43-årige, obeväpnade, Garner. Att de två besluten kom så tätt inpå varandra har bidragit till rörelsens styrka.
Varje ny incident väcker nu nationellt gehör: Akai Gurley, 28, en obeväpnad svart man sköts den 20 november ihjäl i av en patrullerande polis i sin egen trappuppgång i Brooklyn. Enligt polisen var det en olyckshändelse. Tamir Rice, 12, dödas den 23 november, av polis i Cleveland, då han drog en verklighetstrogen leksakspistol.
Om protesterna leder till förändring blir det en milstolpe gällande medborgerliga rättigheter i nivå med desegregation och rösträtt. För många amerikaner, oavsett etnicitet, känns frågan angelägen.
För svarta amerikaner handlar det om liv och död.
Gå till toppen