Kultur

Kapitalismens kvacksalveri

Det är inte så att den traditionella marknadsliberala ekonomiska läran undgått kritik de senaste åren. Konstigt vore det väl annars med tanke på finanskraschen 2008 och den efterföljande eurokrisen. I huvudsak uppfattas kritiken komma från vänster.
Därför är det intressant att plocka upp medicinprofessor Johan Frostegårds nyutkomna bok Den ekonomiska människans fall. Hur resonerar en mer borgerligt färgad debattör när han tar fram den intellektuella skalpellen och söker avlägsna de av förruttning mest angripna delarna av den nationalekonomiska lärokroppen?
Frostegårds bok är ett genuint tvärvetenskapligt verk där nationalekonomi korsas med evolutionslära, vilket måste erkännas, väcker en stor dos nyfikenhet i mig. Författaren lämnade själv studierna i ekonomisk historia vid Handelshögskolan till förmån för läkaryrket. Jag gissar att det är hans egna erfarenheter av hur ekonomistyrningen och marknadstänket invaderat den svenska sjukvården som fått honom att fundera så mycket över ekonomismens tillkortakommanden.
Även om han inte uttrycker sig fullt så drastiskt så är en av hans poänger faktiskt att nationalekonomin ger utrymme för ett stort mått av kvacksalveri, som aldrig skulle accepteras i en mer evidensbaserad vetenskap som medicinen eller evolutionsteorin, där det som inte går att påvisa, inte heller går att dra slutsatser av. Så nogräknad är nu inte nationalekonomin, som snarare bygger på, i varierande grad, politiskt färgade teorier och antaganden.
Det är framför allt två antaganden som Frostegård med hjälp av Darwins evolutionslära tar heder och ära av. Den ena är teorin om den egennyttomaximerande economic man: att vi som individer handlar ekonomiskt rationellt med egennyttan för ögonen. Den bär på viss sanning, men måste kompletteras med en allmännyttig altruism, som också utgör en del av vårt evolutionära arv. Altruismen, att vi hjälper varandra utan att för den skull räkna in en personlig vinning, kan finnas programmerad i våra gener. Det kan också vara en del av det sociala arvet i form av memer. Begreppet memer, som introducerades av evolutionsbiologen och författaren till "Den själviska genen", Richard Dawkins, kan enklast beskrivas som en form av sociala motsvarigheter till gener. De beteenden och ageranden som både människor och djur medvetet och omedvetet kopierar av varandra. Idén är att dessa memers styrning av våra ageranden kan vara nog så kraftfulla som gener för hur vi agerar.
En ekonomisk teori som bygger enkom på idén om economic man är helt enkelt ute på så djupt vatten att den i bästa fall blir meningslös, i värsta fall farlig. Tanken att om alla bara maximerar sin egen nytta i sund konkurrens så gynnar det i förlängningen alla. Men i evolutionen finns ingen lag som säger att det som gynnar individen också gynnar gruppen.
Om det ändå finns en begränsad substans i idén om economic man, åtminstone när det gäller social positionering, står det desto värre till med antagandet att marknader strävar mot jämvikt. Marknadsliberalismen bygger på idén att en osynlig hand styr en sunt fungerande fri marknadsekonomi mot jämvikt, där det finns ett rätt pris. Detta antagande har inget stöd i någon forskning som går att verifiera eller upprepa. Evolutionsteoretiker är i dag överens om att evolutionen inte har någon riktning. Frostegård menar att lika lite som evolutionen har en riktning eller strävar mot ständig förbättring, lika lite har ekonomin det. Tron på evolutionär jämvikt och strävan mot förbättring är vida spridda missuppfattningar av Darwins evolutionslära. Ändå är det just dessa missuppfattningar som vandrat vidare till den ekonomiska vetenskapen och där utgör en grundbult för den helt dominerande teorin som styr våra ekonomier.
Förutom sina specialområden medicin och ekonomi är Frostegård även väl bevandrad i litteraturhistorien och filosofin, vilket han drar nytta av i sitt teoriformande. Jag skrev att han är en borgerligt färgad debattör. Det är en beskrivning han nog skulle värja sig mot. Själv menar han att han har vetenskapen som grund till skillnad då från en politiskt färgad omvärld. Och visst har han poänger när han kritiserar vänsterns övertro på staten. Den maktanalys vänstern så gärna tillämpar på egenintresset hos multinationella storföretag appliceras inte lika gärna på byråkrater och politiker. Däremot har han en i mitt tycke överdriven tilltro till entreprenörer och innovationer, som han likställer med slumpmässiga mutationer inom evolutionen.
Så även om han själv inte önskar bli infållad i hägnet för borgerliga intellektuella så är det där jag med positiv förvåning placerar honom. Och han behöver inte vara orolig för att han därmed ska försvinna i mängden. Han lyser klart i mörkret.

Den ekonomiska människans fall

Johan Frostegård
Karolinska Institutet University Press
Gå till toppen