Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Det är skönt att vara hemma"

TBC-patienter i Sydafrika, blodbrist i Zimbabwe, läkarplugg i Bergen och extrajobb inom psykiatrin. Möt Rotary-stipendiaten Mia Appelbäck.

En kylslagen vind smyger in från Kattegatt och sätter kläderna på prov.
– Vad kallt det är! konstaterar Mia Appelbäck och drar i sin vit-röda halsduk.
Hon är hemma igen efter ett halvår på den afrikanska kontinenten. Först i Sydafrika, sedan i Zimbabwe.
– Allt fungerar här hemma, man har tur som lever i Sverige, säger hon.
Mia Appelbäck är döpt i Östra Karups kyrka. Hennes pappa är svensk och hennes mamma kommer från Zimbabwe. Stora delar av sin barndom tillbringade hon utomlands, men det är Bjärehalvön hon kallar för hem.
Hon har bestämt sig för att bli läkare. Med tre terminer kvar i Bergen har hon tillbringat senaste halvåret på praktik utomlands – först på en avdelning för invärtes medicin på sjukhuset Tygerberg i Stellenbosch, Sydafrika.
– Jag var helt överväldigad när jag kom dit. De har en helt annan sjukdomsbild. Många hade leversvikt av biverkningarna från TBC-medicinen, säger hon.
Tygerberg är ett statligt sjukhus med många låginkomsttagare. Med knappa resurser använder läkarna andra metoder. Den största skillnaden som Mia Appelbäck upplever det är att personalens händer får ersätta provtagningar.
– De kan så mycket mer. Man får titta på patienterna och använda mer basala undersökningsmetoder som man inte lär sig här hemma, säger hon.
Hennes förhoppning är att det kan komma till nytta oavsett var hon jobbar i framtiden. Hon säger att man alltid måste fråga sig om man behöver göra dyra och långsamma undersökningar eller om det finns snabbare och billigare metoder som innebär mindre påverkan på patienten.
Efter fyra månader i Sydafrika var det dags att byta praktikplats. Hon åkte till Zimbabwes huvudstad Harare och sjukhuset Parirenyatwa. Där är situationen en helt annan. Minsta plåster kostar pengar.
– Sjukvård är jättedyr. Samtidigt är arbetslösheten hög. En sjuksköterska tjänar 350 US-dollar i månaden medan prisnivån är ungefär som i Norge.
Att bli sjuk i Zimbabwe ställer hela släkten på prov. Man kan få hjälp på avbetalning, men då blir man skuldsatt för lång tid.
– En enhet blod kostar 170 dollar. Det är mindre än en liter. Man kan bara få två enheter blod utan att betala i förskott.
Men även om släkten lyckas skramla till ytterligare någon påse är hjälpen ingen självklarhet. Hon berättar om en patient som varit inblandad i en trafikolycka och hade benbrott på flera ställen. Men när han behövde blod var det slut på hela sjukhuset.
– Man får göra sitt bästa. De är bra på att göra planer. Han fick mycket vätska för att öka blodvolymen. Men man kan aldrig säga om han hade överlevt även om det fanns blod. Chanserna hade varit större.
Halsdukens garnstumpar fladdrar under den regntunga Bjäreskyn. Hon har just föreläst för prydligt klädda Rotarymedlemmar på Hotel Skansen. I somras fick hon stipendium på 10 000 kronor.
Även om hon vilar upp sig från utlandsvistelsen genom att jobba extra inom psykiatrin i Varberg kommer pengarna väl till pass. Hon har fler utlandstankar på gång.
– Det hade varit skönt om jag fick göra min AT-tjänst i Ängelholm. Sedan vill jag jobba med global hälsa, men exakt var vet jag inte, säger Mia Appelbäck.

Mia Appelbäck

Ålder: 26 år
Familj: mamma och pappa
Bor: "Är jag inte i Bergen eller utomlands är jag i Östra Karup"
Fritid: "En stor del av mitt liv i Bergen består av olika projekt, men jag har fantastiska vänner. Jag fikar, gör yoga och går på jazzkonserter."
Gå till toppen