Kultur

Kontrasternas spel

Klippans konsthall intas idag av två konstnärskollegor från Kalmar som inte bara delar hemstad utan också ateljé. Det visar sig inte precis i de skilda, omedelbara uttrycken, men Stina Siljing och Edwin Böck har i utställningen ”Intervall” närmat sig varandra i det gemensamma intagandet av utställningsrummet. Resultatet är ett slags spel mellan det råa och det mjuka, i material- och ljushantering men också avspeglat i konstnärernas tematiska arbeten.
Edwin Böck visar ett antal skulpturer – i huvudsak betongflygplan som svävande hänger från konsthallens tak – där de flesta utgår från samma utformandeprincip: ihåliga kroppar i betong där ett slags gallerstruktur utgör formens yttre konturer. En genomlysning av formernas kroppar gör att samspelet med luften och den yttre omgivningen blir ett centralt element i skulpturernas uttryck. I vissa skulpturer är gallrets insida bemålat med olika färger, vilket förstärker känslan av att kropparna är uppfyllda av luft, kanske rentav uppblåsta.
Vid sidan av gallerskulpturerna visar Böck några tvådimensionella, belysta trädskulpturer som inte är så olika Mondrians tidiga trädmålningar, med en trevande utsträckt hand mot abstraktionen. Ett antal teckningar med olika former av galler följer skulpturernas idé – ett slags struktur som för vissa material eller substanser är genomsläppligt, för andra ogenomträngligt.
Stina Siljing arbetar med kontraster på flera sätt. Hennes metod, att på plåtunderlag bearbeta ytor så att en korrosion uppstår i bestämda mönster, är ett samspel mellan en konstnärlig, styrande process och korrosionens oberäkneliga natur.
Man tänker gärna att korrosion är ett tillstånd av långsam upplösning, därmed också att bilderna är på väg att upphöra, försvinna – men korrosion uppstår för att metall inte vill vara metall utan vill tillbaka till sin ursprungliga mineralstruktur. Ingenting försvinner, allt flyter. Även om korrosionen i sig fräter och förstör breder den ändå ut sig, och den negativa form som uppstår verkar här närmast pastos.
Den en gång mjuka och heta metallen har alltså ovilligt stelnat till kalla, ibland hårt blänkande plåtar. På liknande sätt förhåller sig de färdigbearbetade ytorna till varandra – de orörda fältens lite platta uttryck står mot korrosionens skrovliga struktur och slumpartade mönster. De subtila relieferna med knappt märkbara höjningar framstår i Siljings verk som minnesanteckningar, dokumentationer av den avgränsade förstörelseprocess som pågått.
Så blir intrycket av vad som är gemensamt för de båda konstnärerna ett raffinerat utnyttjande av det som icke är – Böcks skulpturer som famnar luften och ljuset, Siljings deformerande strukturer som isolerar och tämjer nedbrytningsprocessens obevekliga fortgång.

Intervall

Edwin Böck, skulptur
Stina Siljing, måleri
Klippans konsthall
Utställningen pågår till 22 februari
Gå till toppen