När 25-åriga Sanna Hedlund var knappt sex år gammal diagnostiserades hon med muskelsjukdomen Limb-Girdle muskeldystrofi typ 2 I.

Det handlar inte om multipel skleros (MS), men precis som med MS så begränsar sjukdomen hennes rörlighet.

För tio år sedan medverkade Sanna Hedlund i boken Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk, i vilken unga med muskelsjukdom porträtterades.

Nu har det kommit en uppföljare, Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – 10 år senare. Den skildrar hur de unga människornas tankar och liv har förändrats.

I boken finns bland annat en krönika av Sanna Hedlund som tar bladet från munnen kring funktionshindrades sexualitet.

– Det känns ofta som att folk ser funktionshindrade som människor utan egen sexualitet, att man är den oskyldiga handikappade tjejen, säger Sanna Hedlund.

– Eller tvärtom, att man skulle vara kåt som ett troll och inte kan behärska sig. Att jag "som inte har fått så mycket tar vem som helst".

Sanna Hedlund menar att det är lätt att bara se rullstolen och tro att den gör människor annorlunda.

– När jag var yngre så kände jag mig mindre värd än andra. Alla har ju en bild av vad som är normalt och man jämför sig själv med den bilden även om man inte har en kropp som jämt passar in i den mallen.

Hon hämtar exempel från tidigare besök på krogen. Då brukade hon oftast flytta sig från rullstolen till en vanlig stol för att människor inte skulle göra sig till för henne.

– Annars brukade alltid någon komma fram till mig och säga att "du är så stark som är här i kväll och så inspirerande för alla andra i din situation". Men varför skulle jag vara så speciell och stark bara för att jag är ute och har kul?

– Det är jobbigast när människor är överdrivet snälla mot mig. Typ, "du är så himla söt, låt aldrig någon säga något annat". Det är också den svåraste sorten att bemöta, för de vill ju väl men det blir så himla fel. Då föredrar jag personer som kommer och frågar rakt ut vad det är för fel på mig.

Hon har fått en hel del dåliga raggningsrepliker genom åren, men ibland har det även uppstått harmoni.

– Jag försöker att ha en öppen kommunikation, jag berättar vad som funkar och inte funkar för mig. Den insikten har också tagit längst tid för mig att förstå, att jag inte är jobbig för att jag behöver hjälp i vissa situationer.

Genom åren har hennes självförtroende vuxit. Samtidigt är hon mer beroende av rullstolen än för tio år sedan, och klarar bara några enstaka steg med stödhjälp. Men hon känner sig ändå mer lugn och harmonisk.

– När jag var 15 år så var jag så himla rädd för att i framtiden vara ständigt beroende av rullstolen. Men även om jag inte kan gå bra i dag så är jag på sätt och vis en friare människa. Jag tar mig vart jag vill utan att analysera så mycket över hur det ska funka rent praktiskt.

Hon har pluggat journalistik och gått en skrivarlinje på folkhögskola. På vardagen skriver hon en hel del, bland annat poesi.

– I framtiden hoppas jag också kunna slutföra ett teatermanus som jag sysslar med nu, och se det bli uppsatt.

Även om hon är singel i dag så har hon inte bråttom med att hitta någon att dela livet med.