Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Det håller inte!

Det hållbara samhället – Kan det byggas underifrån?

"Det hållbara samhället – Kan det byggas underifrån?"

Mats Friberg (red)

Liber förlag

Vi är barn av vår tid. Det blir plågsamt tydligt efter en genomläsning av nyutkomna antologin Det hållbara samhället – Kan det byggas underifrån? Närmare 20 författare, akademiker och rörelseaktiva som presenterar olika perspektiv på potentialen till samhällsförändring i vår tid. Majoriteten stammar ur de så kallade nya sociala rörelserna som såg dagens ljus på 70-talet: fredsrörelsen, miljörörelsen, solidaritetsrörelsen, kvinnorörelsen. Jag kastar mig över den.
Bild: Staffan Löwstedt / SvD / TT
Redaktör är Mats Friberg, emeritus docent i sociologi och freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs Universitet. Friberg, som tillsammans med norske fredsnestorn Johan Galtung gav ut en liknande serie för 30 år sedan, skriver själv flera kapitel i boken. Även Galtung medverkar. Redan i förordet slår han fast att antologin har vad han kallar en lång utvecklingshistoria och inte ska ses som en hastigt tillkommen debattbok.
Det som skulle vara antologins styrka och ge den beständighet över tid blir till dess svaghet och gör att den till stora delar är daterad redan vid utgivning. Sex år tog det att sammanställa antologin och eftersom en stor del av samhällsforskningen med nödvändighet sker med viss fördröjning blir EU-toppmötet i Göteborg 2001 och de stora fredsdemonstrationerna inför invasionen av Irak 2003 två av de starkaste referenspunkterna.
Kapitlet om miljörörelserna av författaren Björn Forsberg skrevs innan klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 och Eva Björkander-Mannheimer, föreståndare för Forum för tvärvetenskapliga kvinnostudier lyckas i en helt överspelad analys avfärda Feministiskt Initiativ som ett irrelevant massmedialt fenomen utan gräsrotsförankring då de bara fick 0,4 procent av rösterna 2010. När boken kommer ut har ett nytt val hållits och antalet medlemmar i partiet klättrar mot 20 000.
Det finns förstås även bidrag som svarar upp mot vad som utlovas. Joachim Vogel och Lars Ingelstam beskriver tillståndet i Välfärdssverige och framtidens utmaningar för en bibehållen välfärd. Detta korsbefruktas av kulturgeografen Ronny Svenssons kapitel om byalag och minikommuner. Där Ingelstam förklarar motorerna i ekonomin som driver på utarmningen av välfärden på landsbygden visar Svensson hur lokalsamhället med olika strategier och lokal organisering försöker möta och kompensera för den offentliga servicens reträtt. Kooperativt ägda lanthandlar och nystartade sparkassor är två exempel.
Fram träder en bild av att människor är i färd med att åter bygga upp gemensamma trygghetssystem vid sidan av de statliga och privata, så som en gång sjukkassor och a-kassor kom till.
I det stycket är boken relevant, men den lämnar luckor. Flera rörelser lyfts fram som livaktiga, trots att de vid bokens utgivning redan är mer eller mindre insomnade. Attac, Klimataktion, Klimax, stadsodlarnätverk, omställningsrörelsen. Det räcker att jag ser mig omkring i min hemstad Malmö för att konstatera att stadsodlingarna i Enskifteshagen ligger för fäfot och att några trafikblockader inte ägt rum på det senaste halvdecenniet. Däremot ser jag hur 2000-talets samlade freds- och klimataktivister i princip gått man ur huse och i dag är engagerade i Vänsterpartiet. Det rimmar illa med en analys som bygger på att människor i stället nätverkar och vänder de politiska partierna ryggen.
Förutom Vänsterpartiet har både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ gått från fyrsiffriga till femsiffriga medlemstal de senaste två mandatperioderna. En annan institution som Mats Friberg menar är på tillbakagång är Svenska Kyrkan. I en tid när sociala skyddsnät glesas ut och en antirasistisk mobilisering sköljt över landet har många tvärtom sett hur kyrkan intar en central roll. Den hjälp som erbjuds EU-migranter utgår på många orter från just kyrkan. De tidlösa analyserna står sig inte alltid över tid.
När Friberg slutligen laddar fredskanonen med nyandlig ammunition och tänder på drabbas hela antologin av en lika överraskande som spektakulär pipsprängning. När röken skingrats är sidorna svarta av reaktionärt och elitistiskt sot. Här hyllas Mayakalendern, intelligent design, och en mänsklig utvecklingstrappa lånad av Nietzsche där 70 procent av mänskligheten enligt ”en informerad bedömning” (sic) är oreflekterande flockdjur i form av kameler, 30 procent självreflekterande lejon och mindre än en procent andligt upplysta med en holistisk världsbild. Men se upp! De kosmiska energier som lösgörs i ditt sinne när du går från ett stadie till ett annat kan orsaka både tinnitus och cancer.
Jag må vara en simpel passgångare och Jantekramare med en mekanistisk världsbild, och med all respekt för enskilda individers andliga sökande, men den gubben går jag inte på. Förr får du min kamellekamen genom ett nålsöga än du får mig att skriva under på en klassificering av människor utifrån en förutbestämd andlig utvecklingstrappa.
Att Friberg graderar människor på detta sätt samtidigt som han efterlyser folkrörelser och förändring underifrån är ett sant mysterium.
Gå till toppen