Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ettusenetthundrafjorton sidor senare

Himlakroppar

Himlakroppar

Eleanor Catton

Översättning Ulla Danielsson

Brombergs

FÖRSTA MENINGEN: "Det verkade som om de träffats av en slump, de tolv män som hade samlats i rökrummet på Crown Hotel."

Vinden ligger på hårt. Regnet är som en massiv vägg och har öst ner i flera veckor. Allting, varenda klädtrasa och även de timrade väggarna inomhus bokstavligen dryper av fukt. Havet vrålar nere vid kajen i den stadigt växande nybyggarorten Hokitika i Nya Zeeland. Guldfyndigheterna har lockat dit mängder av lycksökare och pionjärer. Året är 1866, och det är i slutet av januari när Walter Moody anländer till denna gudsförgätna ort. Han, som är född och uppvuxen i Edinburgh, har läst juridik vid universitetet, men insåg efter en kort tid att han ville något annat med sitt liv än att gräva ner sig i dokument som advokat.
Eleanor Catton.Bild: Robert Catto
I Hokitika tar han in på Crown Hotel och blir sittande länge i restaurangens rökrum. Han kommer efter en stund i samspråk med en distingerad herre – skeppsklarare till professionen och ägare av ett antal fartyg – som heter Thomas Balfour. Genom vad Moody får höra denna första kväll och natt får han en ganska klar bild av vem som är vem på orten.
Ingredienserna somEleanor Catton – född 1985 i Kanada, men sedan barnsben bosatt i Nya Zeeland – dukar upp i romanen Himlakroppar är fulla av märkliga händelser och mörka hemligheter. Crosbie Wells, kallad ”eremiten” då han alltid höll sig undan och ägnade dagarna åt att med stor beslutsamhet supa sig full, har hittats död i sitt miserabla tillhåll. Polisen misstänker mord. Där är även Anna Wetherell, kallad ”horan” eller ”kines-Anna”, som fortfarande omtöcknad sitter i häktet för misstanken att hon försökt beröva sig livet genom att ta stora doser opium. Det är nu inte opium som är förbjudet – det säljs öppet av kemisten och apotekaren Joseph Pritchard i hans butik på Collingwood Street. Pritchard är dessutom övertygad om att Anna blivit förgiftad. Men det är försöket till självspillning som är det grova brottet.
Och sedan två veckor har heller ingen sett den unge och mycket förmögne Emery Staines. Spekulationerna är många, men allt fler av invånarna lutar åt att även Staines blivit mördad.
Denna tegelsten till roman – omfattande inte mindre än 1114 tättryckta sidor – har starka drag av den klassiska och traditionella äventyrsberättelsen. Inte sällan för den tankarna direkt till 1800-talets succéromaner, och det är utan tvekan ett medvetet berättargrepp från författarens sida. Hon inleder till exempel varje kapitel med en kort aptitretande sammanfattning, ett utmärkande stilgrepp i många 1800-talsromaner.
Och här finns dramatik, snabba byten av scenerier, stulet guld, grotesk girighet, magiska och astrologiska inslag, kärlek, ond bråd död, hemliga förbindelser, maktlystnad, skumraskaffärer, förfalskning, skenbart tillfälliga händelser som visar sig dölja egenartade sammanhang. Här finns även en mångfald av udda gestalter som ges tillräckligt med utrymme för att bli tydliga.
”Himlakroppar” är ett utomordentligt exempel på vad jag brukar kalla för brukslitteratur. Dess litterära ambitioner ligger på en mer renodlad underhållningsnivå. Inget fel i det. Inte alls!
Och bedömd efter detta genrekrav och de förväntningar man kan ställa är romanen välskriven. Den har ett högt tempo och få transportsträckor, även om det är störande att huvudpersonen under flera hundra sidor försvinner ur handlingen. Eleanor Catton vill helt enkelt ha med alltför mycket i sin berättelse. Men blandningen av äventyr och historisk roman är ändå förhållandevis lyckad.
Ändå måste det sägas. Romanen är alltför ytlig och grund i berättandet. Efter att ha läst den ettusenetthundrafjortonde sidan och lagt undan tegelstenen är den i princip redan glömd.
Gå till toppen