Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jag röstar för mer sunk

Det här med träningskläder har ballat ur. Jag röstar för en återgång till det mest bekväma du hittar i garderoben – alternativt – det som är så fult att det lika gärna kan bli söndersvettat.

Det var rätt skönt att växa upp som idrottande unge under 1980- och 1990-talet. Stora t-shirtar gällde – så inför handbollsträningen var bara att gå rakt in i farsans garderob och knycka en XL-variant (tryck oväsentligt) som förhoppningsvis nådde ända ner till knäna.
Man kunde dessutom matchladda alldeles utmärkt med en Billys pan-pizza och några glas saft eftersom varken ordet sockerchock eller den nu nästan allmänt vedertagna överkänsligheten mot gluten existerade.
Sportmodet var både mer praktiskt och ekonomiskt – för se joggingbyxorna som man kurade i hemma i soffan kunde man faktiskt JOGGA i. Jo, det är sant. Utan att varken ådra sig skador eller prestera sämre.
Men uppemot tonåren fick jag mer pretentioner gällande träningskläder. Då ville jag ha USA-sockar. Vita funkade, svarta var bättre.
USA-sockar drog man först upp som en knästrumpa för att sedan hasa ner i oerhört klädsamma rynkor: Dressed for success. USA-sockarna blev så viktiga att jag vid flertalet tillfällen tog det vidriga beslutet att fiska upp dem svettintorkade från tvättkorgen för återanvändning. Nöden har ingen lag och det var för pinigt att ha vanliga strumpor.
Så på ett sätt – men ändå inte, kan jag förstå det faktum som jag skrev om i tidningen Hallå för några veckor sedan. Att vi skåningar i genomsnitt lägger en miljard (!) kronor årligen på träningsprylar.
För numera är det inte bara superproffsen som kräver avancerade grejor, vi tycks alla behöva material som andas, håller in, stärker, ser till att fettet på röven förbränns, minskar träningsvärken och så vidare.
Kanske handlar det om att våra träningar som aldrig förr syns på sociala medier. Förr spelade det ingen roll om man såg ut som en skadeskjuten kråka.
Nu tvingas man le inför kameran och man vill ju helst inte att någon som just öppnat Facebook ska skrämmas ihjäl av rödflåsande zombie med yllemössa, trädgårdshandskar, iklädd en reklamfylld mjukiströja ovanpå en polo från 1999 som är vansinnigt ful men värmer skönt.
Jomen. Sportmode är en lustig grej. Och då har jag inte ens gått in på temat på hur mycket det skiljer sig mellan sporterna. En vän som på äldre dar återupplivade fotbollen fick en puff i sidan när hon skulle lämna omklädningsrummet. Skulle hon verkligen gå ut på en fotbollsplan i bara tajts? Någon stack välmenande till henne ett par shorts att dra på sig utanför tajtsen. Se där, sen var hon anständig.
Det har förvisso onekligen sin charm att man utifrån folks träningskläder med ett tränat öga rätt snabbt kan läsa av vilka idrotter de tidigare sysslat med.
Men den här hysterin, den har jag svårt för. Visst är det bra att träningskläder kan inspirera, men det kan bli på gränsen till löjeväckande. Och ur en annan synvinkel – lite sorgligt för de barn som växer upp i tron att man behöver en drös prylar för att kunna sporta även i de "billigare" sporterna.
Men vem är jag att kasta knivar? Jag har två garderober där hemma. I den ena ligger det minst fyra par tajts, tio linnen och 15 sportanpassade strumpor. Saker jag ansåg mig behöva.
Slutsats: Kläderna gjorde mig varken snabbare eller starkare, jag kan bara använda ett linne åt gången samt ser fortfarande dödslökig ut i tajts.
Så numera vänder jag mig mest till den andra garderoben. Där ligger två par träningsställ, några t-shirtar och två par shorts.
Som att lära en gammal hund att sitta.
Gå till toppen