Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Flyktinglarm oroar trots vilja att hjälpa

Hundratusen människor väntas söka asyl i Sverige i år. Sextiotusen anhöriga.Var ska de bo – och hur ska de få jobb?Efter vinterns regeringskris är invandring och integration hetast i svensk politik. Många väljare tycker att politikerna svikit och vägrat ta deras oro på allvar.Sydsvenskans Olle Lönnaeus mötte några av dem i Arlöv.

Blåtiran är fortfarande öm. Kenneth Mårtensson petar på den och synar sitt ansikte i den stora spegeln.
På väggen hänger gesällbrevet från 1976 i silverram. Han fick det i handen av landshövdingen själv.
Frisören Kenneth Mårtensson blev rånad och misshandlad. "Men alla invandrare ska inte ha skulden för vad de där killarna gjorde", säger han.Bild: Emmalisa Pauly
”Kenneths hårvård och solarium” har blivit en institution i Arlöv. Tre stolar. Ett slitet handfat. Sprayflaskan med hårvatten ser ut att ha hängt med sen starten. En radio skvalar i bakgrunden.
– Jag har klippt här i fyrtio år. Nu är jag slut i hela kroppen, säger Kenneth Mårtensson.
Han lyfter upp armarna i ”klippställning”.
– Tänk dig att stå så här hela dagarna. Det tar på krafterna. Jag orkar knappt hålla dem uppe. Men jag måste orka tre år till pensionen.
I förra veckan blev Kenneth rånad på hela dagskassan.
– Jag skulle cykla hem från jobbet när en kille skrek att jag skulle stanna. Jag trodde han behövde hjälp. Så kom det två till. En hade pistol. En annan slog mig i huvudet med en ficklampa så jag föll omkull. Då slet de till sig min plånbok och sprang därifrån.
– Tur att glasögonen klarade sig.
Han skakar bekymrat på huvudet.
– Det var otäckt. Jag är fortfarande rädd. Det sitter liksom kvar i kroppen.
Kenneth är inte säker på att han skulle känna igen rånarna om han mötte dem. Men en sak påstår han sig bestämt veta.
– Det var invandrarkillar. Jag hörde tydligt att de bröt när de pratade.
Kenneth Mårtensson har liksom så många andra funderat en hel del över invandring och integration på sistone. Larmet från Migrationsverket om hundratusen asylsökande. Sverigedemokraternas framgång i valet. De andra partierna som så länge drog sig för att prata om saken. Själv röstade Kenneth på Moderaterna i höstas.
– Jag har jättemånga trevliga kunder som är invandrare. Och det är klart man måste hjälpa dem som flyr från krig och elände. Jag är ingen rasist. Det stör mig inte ett dugg att se kvinnor i slöja på gatan. Men jag tänker: Har Sverige råd att ta emot så många som vi gör? Reinfeldt sa att vi skulle ”öppna våra hjärtan”. Men finns det bostäder till alla? Jobb?
Har rånet och misshandeln påverkat honom?
Det märks tydligt att Kenneth fortfarande är upprörd, trots att det gått flera dagar. Men han vägrar dra slutsatser som andra, mer benägna att generalisera, skulle ha gjort.
– Klart man blir förbannad när man blir nerslagen. Men det går över. Alla invandrare ska ju inte ha skulden för vad de där killarna gjorde.
xxx
Migrationsverkets prognos i november kom knappast som någon överraskning. Krig rasar i Syrien och Irak, i Afghanistan och Somalia. Från Eritrea flyr människor ett hårdnande förtryck.
Ändå var det som om politikerna togs på sängen.
I valet i september hade Sverigedemokraterna fått 12,9 procent av rösterna och stått som enda vinnare.
Bakom SD:s framgång låg det faktum att fler flyktingar sökt sig till Sverige. Under 2014 sökte 81 000 människor asyl. Nu uppgav Migrationsverket att det skulle anlända nästan 100 000 under 2015. Därtill väntas 60 000 anhöriga få uppehållstillstånd i landet.
I december utnyttjade SD sin vågmästarställning och utlöste regeringskris. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson ställde ultimatum, inte bara till statsminister Stefan Löfven, utan också till framtida borgerliga regeringar: SD tänker fälla varje regering som inte stramar åt invandringen.
Genom ”decemberöverenskommelsen” i julhelgen lyckades regeringen och alliansen avvärja hotet och avstyra ett extra val.
Samtidigt började samma partiledare som under hösten lämnat walk over till SD i debatten om invandring och integration spotta ur sig förslag.
Göran Hägglund (KD) drog tappen ur tunnan. Han vill ha sänkt etableringsbidrag och sänkt skatt för asylsökande, en skärpt arbetslinje. Sverige ska ge tillfälliga uppehållstillstånd. Dessutom vill han slopa dagersättningen till asylsökande som väljer eget boende (ebo).
Annie Lööf (C) vill skrota turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd för att fler ska få jobb. Kommuner som tar emot flyktingar ska få full ersättning av staten.
Jan Björklund (FP) förordar liksom Hägglund tillfälliga uppehållstillstånd. För att en flykting ska få hit anhöriga måste hen kunna försörja dem. Prov i svenska ska bli krav för medborgarskap.
Moderaterna och Socialdemokraterna har ännu inte lagt några ”integrationspaket”. Men båda de två stora partierna förbereder utspel. Anna Kinberg Batra (M) har flaggat för skärpta krav för anhöriginvandring. I en intervju i Sydsvenskan i torsdags sade integrationsminister Ylva Johansson (S) att hon överväger en lag som tvingar alla kommuner att ha beredskap att ta emot flyktingar.
Håller partierna på att anpassa sig till SD?
Nej, det kan man inte påstå.
I Hägglunds och Björklunds idéer finns visserligen inslag av det slags signalpolitik som svenska politiker så ofta kritiserat Danmark för: Genom att strama åt vill man få flyktingar att söka sig till andra länder.
Men hittills är de förslag som förts fram fjärran från SD:s ultranationalistiska kamp mot det mångkulturella Sverige och den extrema åtstramning av invandringen som partiet vill se.
Vad tycker väljarna?
Vi for till Arlöv för att fråga några av dem. En av två centralorter i Burlöv, där SD fick 22,6 procent i valet i höstas. En S-styrd kommun där kommunstyrelsen leds av kommunalrådet Katja Larsson och SD:s ”starke man” Lars-Anders Espert gjort sig känd för sina rasistiska uttalanden.
Men det var inte de folkvalda vi ville prata med – utan folket.
Marie Olsson och Vera Peric på Torngatans förskola får ofta ta emot nya barn med kort varsel. Vi måste vara flexibla.Bild: Emmalisa Pauly
Marie Olsson och Vera Peric står och huttrar på innergården till Torngatans förskola. Himlen är grå och snöslasket hänger i luften. Runt den lilla rutschkanan i sandlådan stojar småbarn, tultiga i sina overaller. Det är skratt och gråt. Då och då får de båda förskollärarna gripa in för att trösta och torka snor.
– Jag tycker att politikerna gömmer sig, säger Marie.
Vera nickar instämmande.
– De ser inte verkligheten.
Vilken är verkligheten på Torngatan? Barn med föräldrar från ett dussin olika länder. Åttio procent talar ett annat modersmål än svenska i hemmen. Ofta kommer nya flyktingbarn med kort varsel.
– Det är mycket rotation i barngrupperna. Vi måste vara flexibla, säger Marie Olsson.
För att ungarna snabbare ska lära sig svenska har förskolan infört en ”språktrappa”. Man läser en rolig eller spännande bok i grupp och går igenom betydelsen, ord för ord.
– Barnen lär sig nya svenska ord varje dag, berättar Marie. Det är fantastiskt.
Hon tycker det finns många fördelar med att blanda barn från många olika kulturer. Man lär sig av varandra.
– En del får inte äta fläsk eller fira jul. Då får man anledning att prata med barnen om traditionerna och varför det är som det är i världen.
Fast enligt Vera Peric finns det också nackdelar.
– Vissa föräldrar låter inte sina barn vara med på något pyssel alls som har med religion att göra. Varken jul eller påsk. Och en del svenska föräldrar är jätterädda att deras barn inte ska lära sig svenska ordentligt.
De båda förskolelärarnas bakgrund är väldigt olika. Vera Peric är 53 år, av serbisk familj från Tuzla i Bosnien. Hon kom till Sverige under Balkankriget på 1990-talet. Marie Olsson är 27, född och uppvuxen i Skåne.
Nu när krig rasar i Syrien, Irak och Afrika tycker båda att det är bra om ett rikt land som Sverige kan hjälpa dem som flyr.
– Samtidigt tänker jag att det blir för mycket för Sverige. Hela samhället påverkas. Det finns inte jobb. Och som invandrare måste man respektera svensk lag. Det är det många som inte gör, säger Vera.
– Det är krig överallt. Självklart ska flyktingar få komma hit. Men jag tycker hela debatten har blivit så hetsig. Någon pratar om ”massinvandring”. Vad betyder det? Man får inga riktigt bra svar från politikerna. De borde förklara vad som händer i samhället. Hur ska man ordna jobb och bostäder? Ska alla komma till Malmö eller ska man fördela dem jämnare i landet? Allt sånt kan man ju inte bara blunda för, tycker Marie.
Hon har tänkt en del på nyheten om flyktingarna som reste buss från Malmö och vägrade kliva av vid förläggningen i Grytan utanför Östersund.
– Alla kan inte komma till Malmö. Det går ju bara inte.
Innan vi lämnar Torngatan frågar jag Marie och Vera vad de röstade på i höstas.
– Moderaterna, säger Marie Olsson.
– Jag gillar Gudrun. Så det blev Fi, säger Vera Peric.
xxx
Mitt i Arlöv ligger sockerbruket. Stora gula tegelbyggnader, uppförda i den skånska industrialismens barndom 1869.
Tvärs över gatan finns den nyöppnade vapenaffären Midiax.
Där inne bland jaktgevär, ammunition och kikare hittar vi två av brukets hundrafemtio arbetare.
En av dem heter Andreas Wiking. Hans kompis i keps vill inte säga sitt namn. Men båda går snabbt i gång på invandring.
– Det är inte okej att ta hit en massa flyktingar. Vi måste ta hand om våra egna sjuka och arbetslösa istället. Jag är inte rasist. Jag har en massa utlänningar som jobbarkompisar på bruket. Men det säger sig själv att vi inte kan försörja alla som kommer. Vi måste tänka på våra egna gamla.
Andreas Wiking tror – precis som SD – att det vore bättre att hjälpa flyktingar ”på plats”, vad det nu betyder när en hel region står i lågor.
Kompisen i keps ser arg ut. Han tycker att Sverige blivit en diktatur där man inte ”får säga sanningen”. Sen drar han skrönor om romer i Mercedes som växlar in feta sedelbuntar hos Forex vid Möllevångstorget. Han låter som om det utkämpades ett krig i Sverige.
– Det handlar om vår välfärd. Sverige blöder. Då måste man leta upp såret och stoppa blodflödet.
För Peter Edenhäll är världen mer komplex än så. Han sitter i vakten till Arlövs sockerbruk, håller koll på skärmarna till övervakningskamerorna, svarar i telefon och tar emot besökare. Han bär vit kortärmad skjorta, uppknäppt i halsen, väst och randig slips.
När Peter funderar över invandring och integration vill han gärna blicka bakåt i tiden. Han pekar med tummen över axeln in mot fabriksbyggnaderna.
– Här inne jobbar tredje generationens invandrare. När de och deras föräldrar kom hit från Jugoslavien och Turkiet fanns det jobb och möjligheter. Nu flyr folk från Syrien. Frågan är hur mycket möjligheter det finns i Sverige i dag.
Jobb. Bostäder. Sjukvård och skola. Peter Edenhäll återkommer till det som så många andra.
– Vi har det bra i Sverige. Ingen tvekan om det. Och de som kommit hit har ju flytt för sina liv. Visst måste man hjälpa. Men om man ska ge sjukvård och bidrag till en massa människor som inte betalar skatt utarmas ju välfärden. Det är mycket pengar som ska ut från samma kassakista.
Det som fattas, tycker Peter, är att någon ”tar tag i det”. Ser till att de flyktingar vi tar emot snabbt kommer in i samhället.
– Politikerna ser inte helheten. En liten kommun kan plötsligt få jättemånga flyktingar att ta hand om. ”Oj, ska vi ordna husrum och skola åt dem också!” Det känns som politikerna i Stockholm inte har kontakt med verkligheten.
I valet i höstas röstade Peter Edenhäll på Socialdemokraterna. Nu lägger han armarna i kors och skrattar.
– Jag tror Löfven är i en svår sits. Jag skulle då inte vilja byta jobb. Det där med invandring är en kokande kittel.
Peter Edenhäll håller koll på vaktkuren till Arlövs sockerbruk.Bild: Emmalisa Pauly
Hur många invandrare kommer till Sverige? Vad kostar det? Är det rent av lönsamt?
På Migrationsverket finns gott om statistik. Frågan är hur den ska tolkas.
De senaste tio åren har 950 000 människor beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Men en stor del av dem är arbetskraftsinvandrare, gästforskare och utländska studenter. Dessutom sker samtidigt en utflyttning.
Räknar man bara dem som fått stanna på grund av att de är flyktingar, anhöriga och skyddsbehövande eller av humanitära skäl blir det 500 000 personer. Därav nästan 100 000 under 2014.
Det är detta som SD kallar ”massinvandring”, men som de sju andra partierna ser som en positiv injektion för Sverige.
Kortsiktigt är flyktingmottagande naturligtvis en kostnad för staten. För 2015 har regeringen anslagit 34 miljarder till migration och integration. Därtill kommer kommunernas utgifter.
Det var detta som Fredrik Reinfeldt syftade på när han i somras vädjade till svenska folket att ”öppna sina hjärtan”.
Men invandrare generar också intäkter – förr eller senare.
De startar företag och skaffar jobb, vilket bidrar till att den svenska ekonomin växer och statens skatteintäkter ökar.
Professor Jan Ekberg vid Linnéuniversitetet i Växjö är den som gjort mest ingående beräkningsmodeller. Det är till honom finansdepartementet hänvisar.
Enligt Ekberg beror det samhällsekonomiska utfallet helt på hur snabbt det går för invandrarna att få jobb. I dag får hälften av flyktingarna jobb inom sex-åtta år. Det är alldeles för lång tid, anser politikerna. Integrationsminister Ylva Johansson har satt ett nytt mål: max två år.
Samtidigt kan det vara bra att hålla i minnet: Det främsta argumentet för en generös flyktingpolitik är ju inte att den ska vara lönsam – utan att Sverige ska hjälpa människor som flyr undan krig och förtryck.
Annette Skog ändrade åsikt. Nu vill hon gärna tro på det goda hos människan.Bild: Emmalisa Pauly
På biblioteket i Arlöv är det lugnt och stilla. Ventilationen susar tyst. Enstaka besökare rör sig mellan bokhyllorna. Vid ”svenska romaner” står Annette Skog och sorterar in återlämnade böcker från en vagn.
Hon är uppvuxen i kommunen och bor med sin man i en villa i Åkarp. När hon var yngre brukade hon rösta på Centern, men senast blev det Socialdemokraterna.
Annette tillhör dem som tänkt om i debatten om invandring och integration, berättar hon.
– Förr tyckte jag mest det var problem. Att invandringen belastade sjukvården, skolan och äldreomsorgen. Men jag har kommit på bättre tankar. Det är lätt att ha förutfattade meningar. Man måste kunna ändra sig.
Vad var det som fick henne att ändra sig?
Det kan Anette inte riktigt svara på. Men för en tid sen gick hon med i nätverket ”Tillsammans för Burlöv”, vars främsta syfte är att infödda svenskar och flyktingar ska mötas och prata.
Hon flätar samman fingrarna för att visa.
– Jag tror det är bra när människor blandas. Rent av nödvändigt.
Annette Skog tänker efter en stund. Sen säger hon:
– Jag vill inte låta naiv och dum. Men jag vill tro på det goda hos människan.
– Det är klart att vi i Sverige inte kan hjälpa att det är krig i Syrien. Men det kan ju inte de som flyr därifrån heller. En människa här kan inte skapa fred därnere. Men vi kan prata med dem som kommer hit. Vi har det ju ändå bra. Tak över huvudet. Mat på bordet. Och fred, inte minst fred.
När jag frågar Annette vad hon tycker om alla de förslag som Björklund och Hägglund och de andra partierna spottat ur sig på sistone blir hon tveksam. Kanske går det inte i längden att ge alla flyktingar permanenta uppehållstillstånd direkt, funderar hon högt.
– Det är en het potatis att ta i. Jag tror många politiker är rädda för att bli beskyllda för att vara främlingsfientliga om de pratar om problemen, säger Annette Skog.
Trots att hon numera tycker det är bra att Sverige har en generös flyktingpolitik håller hon med dem som säger att invandringen innebär en påfrestning för samhället.
– Man måste hålla två bollar i luften. Våga prata om problemen och samtidigt visa medmänsklighet.
xxx
Slavica Savic flyttade till Sverige från Bijelina i Bosnien för två år sen och pratar redan nästan flytande svenska. Nu kommer hon farande med sin barnvagn i en hiskelig fart.
Lilla Irena är bara två månader gammal och får hänga med till Komvux.
– Jag måste lära mig bättre svenska så jag får ett bra jobb, säger Slavica.
Hemma i Bijelina utbildade hon sig till ekonom. När hon kom till Sverige arbetade hon ett år på förskola, men slutade när hon fick barn. När Irena blir stor nog att lämnas på dagis tänker Slavica skaffa ett ekonomjobb som matchar hennes utbildning.
Nu har hon liksom alla andra hört att det ska komma hundratusen asylsökande till Sverige i år.
– Det går inte, säger hon tvärt. Det är för många som inte vill jobba. Jag vet många invandrare som hellre lever på bidrag. Alla flyktingar från Syrien kan inte komma till Sverige. Det går inte.
Mer hinner hon inte säga innan hon stressar vidare mot Komvux.
Runt hörnet ett kvarter bort ligger Arlövs bageri. Dörrklockan plingar hemtrevligt när vi kliver på. I glasmontern ligger fastlagsbullar och läckra tårtor på rad.
Aida Dosic: Det andra jag tänker är att det blir problem för er svenskar.Bild: Emmalisa Pauly
Vi köper kaffe och smöriga wienerbröd och slår oss ner vid ett bord med Aida Dosic, som driver affären tillsammans med sin man. Hennes första replik står i skarp kontrast till den kakdoftande tryggheten i konditoriet.
– Jag har sett döda barn. Jag har känt lukten av krig. Jag vet vad det innebär.
Hennes stora ögon är fyllda av allvar.
– Jag förstår varför människor flyr.
Vi pratar om vad det innebär att tvingas lämna sitt hemland. Då och då får Aida avbryta sig när det kommer en kund. Efter en stund kommer maken Nermin ut från bageriet. Det är han som har bakat wienerbröden.
Nermin Dosic flydde till Sverige efter tre år mitt i kriget i Bosnien på 1990-talet.Bild: Emmalisa Pauly
Båda två är muslimer från Sarajevo. Nermin flydde under kriget i Bosnien. Via Tyskland kom han till Sverige 1998. Några år senare kom Aida. Barnen, nio och fem, är födda här.
– Det är inte lätt att lämna sitt land och börja på nytt. Jag var tre år i elden och vet hur jävligt det är. Sverige har hjälpt oss mycket, det är jag tacksam för, säger Nermin.
I senaste valet stod han på Miljöpartiets lista. Ändå funderar han en hel del på om det inte börjar ”bli lite för många” flyktingar i Sverige.
– Jag tänker två saker, säger Aida.
– Det första är att det är bra att Sverige tar emot så många flyktingar från Syrien. Ni räddar livet på små barn. Det andra jag tänker är att det blir problem för er. Hur ska ni lösa dem?
Det slår mig att hon använder ordet ”ni”. Jag frågar: Är inte du svensk?
Hon skakar på huvudet.
– Nej, jag är bosniak.
Till en början känns det konstigt. Inte svensk efter så många år i Sverige? Naturligtvis spökar SD-partisekreteraren Björn Söders doserande om vem som är svensk och inte i mitt huvud.
– Tänk efter! säger Nermin. Om du själv hade flyttat till Bosnien. Vad hade du varit då? Svensk eller bosniak?
Det tar en stund att smälta.
Men naturligtvis har han rätt. Det måste ju vara varje individs exklusiva rätt att bestämma om man är svensk eller inte.
Gå till toppen