Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Slutartid

Fotografin är död. Orden kommer från Nan Goldin under hennes föredrag på Landskrona Foto Festival i somras. Jag var inte ensam i salongen om att skruva på mig. Fem månader senare deklarerar nu Aller Media att de lägger ner tidningen Foto. Efter sjuttiofem år.
Under mina första naiva stapplande steg mot yrket var just denna tidning en klar ledstjärna. Ralph Nykvists och Hasse Perssons texter och intervjuer tog mig till länder och fotografer jag inte visste fanns. Frank. Bresson. Eggleston. Mark. Sherman. Jag fick se bilder som aldrig skulle kunna publicerats i den lokala dagstidningen. Allt var som en äventyrsroman under täcket i pojkrummet.
I dag kan jag med ett enkelt knapptryck snabbt klicka mig hem till fotografer från andra sidan världen, och det är väl bra, kan jag tänka, men det är inte samma sak, jag behöver motståndet. På samma sätt som jag älskar materialet i den analoga filmen älskar jag känslan av trycksvärta på papper. Doften. När det blir fysiskt.
Jag kan längta efter en bok jag beställt och springa till postboxen och bli besviken bara för att bygga upp min längtan än starkare. Som då när nästa nummer av Foto snart skulle komma, inte i dag, på tisdag, eller nästa tisdag, men inte i dag.
Brådska skymmer sikten... som en annan stor fotograf skulle ha sagt. Det måste finnas någon som öppnar upp och skapar humör och visar vägen när man själv tvivlar. Visar att drömmar inte nödvändigtvis måste stanna vid drömmar. Det gjorde Ralph och Hasse i tidningen Foto. Och vi är nog många som en gång har börjat treva där bland fotografporträtt och klassiska bildserier.
Det var såklart en annan tid och jag lägger säkert ett romantiskt skimmer över orden. Men jag kan inte komma ifrån betydelsen av en tidning som Foto. Och kanske har hon rätt, Nan, och kanske är det tillgängligheten som är bödeln, men det kan också betyda att fotografin helt skoningslöst kan avrättas bara för att återuppstå och inta en ny skepnad och skapa ett annat och värdigare liv.
Fotografi kan vara ett snabbt knapptryck. Men aldrig ett enkelt klick.
Ofta påstås det att intresset för fotografin aldrig har varit större. Jag är beredd att hävda motsatsen. Det är sant, fotografin syns mer i dag, men det är inte synonymt med att intresset har ökat. Bilder som tidigare hamnade i byrålådan sprids nu digitalt, men till vem, och varför.
Hur många är intresserade. Egentligen.
Tänker på de som börjar sitt sökande i dag. Hur kan de hitta till en röst i allt det här.
Jag vill hoppas att nedläggningen skapar det tomrum som krävs för att ett nytt svenskt fotomagasin som verkligen skriver djuplodande om fotografi kan få se dagens ljus. Fotografin förtjänar sina magasin och förlag som kan publicera (betala) oss och ta fotografi som konstform på tyngsta allvar. Där samtalet lägger grunden. Filosofin. För jag minns när jag gjorde en utställning som ett debattinlägg om en nedläggningshotad dagcentral för äldre. Utställningen gick upp, media hakade på och skapade opinion, politikerna vände, och dagcentralen fick vara kvar.
Tidningen Foto körde materialet som bildreportage och mina omkostnader finansierades.
Allt hänger ihop. Liv som död.
Ps. Det slår mig att alla de fina fotografintervjuerna måste finnas arkiverade någonstans. Någon borde åtaga sig uppdraget att gå igenom och sammanställa alla original. Vilken bok det skulle kunna bli. Jag skulle gladeligen stödja ett sådant projekt. Ds
Gå till toppen