Familj

Alltid med det lokala i fokus

Det var så här det började. Med trummor. Heléne Lindquist sätter sig vid trumsetet i musikföreningen MIC:s replokal och provar trumsetet. Idag är hon artist, projektledare och producent med eget företag. Då gick hon på högstadiet på Ljungbyhedsskolan och var en av tjejerna i Hot Lips. En grupp som repade en gång i veckan och brukade spela på skoldanser på Regnbågen i Klippan.
– Kanske får jag blodad tand och kan tänka mig att ta upp det.
Heléne Lindquist har varit frilansare i princip sedan hon började jobba och företagare sedan 2010. Lokal kultur och nöjesliv har alltid stått i fokus. Här på föreningshuset Sågen i Klippan har hon sin fasta punkt.
– Jag har alltid gillat tanken att styra själv. Drivkraften är inte att glänsa på scen, utan att använda scenen som en plattform för budskap.
Hon vill skapa mötesplatser och se till att folk har roligt. Kan man samtidigt lära sig något nytt på vägen, desto bättre. Som den djupdykning i lokalhistoria som Bruksspelet i Klippan bjuder på. Sommarens uppsättning har premiär i juli, men förberedelserna tar redan mycket tid.
Jobbtillvaron delas in i projekt och det trivs Heléne Lindquist bra med. Hon uppskattar rörligheten och att hela tiden utvecklas. Just nu handlar en del projekt om musik till kür, det vill säga det fria programmet i dressyrtävlingar. Som van ryttare vet Helene vad som krävs och försöker skapa musik som framhäver det bästa hos hästen.
– Man kan förstärka det hästen är bra på, till exempel taktfasthet och om hästen är spänd kan man låta musiken vara mer lugn och flytande. Du behöver skaffa dig en uppfattning om hästen, om den är pampig eller mer graciös.
Sammanlagt har Heléne Lindquist bott på annan ort än Klippan i ungefär 15 år, bland annat i Stockholm och Lund. Men Klippan är hemma. Helene säger att hon känner sig allra mest inspirerad när det gäller att skapa kultur och nöjen just här.
– Det är de här människorna som jag brinner för. Det är för dem jag vill göra någonting, att vi tillsammans kan göra det till en riktigt bra plats att bo på. Det handlar om vilken jargong man vill sätta, inte bara i det lilla utan för hela samhället.
Här är det många som känner igen Heléne. På Sågen möter hon tonåringarna hon spelat och skrivit låtar med i projekt inom Skapande skola. När hon själv var ung gjorde hon ett lite överraskande val, för att vara musik- och teaterfrälst.
– Jag kom in på Skara skolscen som 16-åring, den yngsta antagna, och tackade nej. Jag minns att de ringde flera gånger och frågande om jag verkligen inte ville börja. Man kan väl undra ibland hur livet sett ut om jag inte hoppade av. Och ibland kan jag ångra att jag inte läste mer.
Det har inte blivit så många studieår. Men Heléne har ändå hunnit kompletterna gymnasiet på Komvux och gått på Teaterhögskolan i Malmö. Hon är inte heller den som funderar allt för länge över hur saker och ting kunde ha varit, utan en person som lever i nuet.
– Nu är jag här och nu tar detta upp mitt liv.
Livet består inte bara av jobb. Upplevelser med familjen är viktigt. Heléne Lindquist skulle också vilja ha mer tid över till umgänge.
– Jag skulle önska att jag kunde samla goda vänner kring en middag oftare. Det är något jag längtar efter så det kommer jag att göra.
Efter intensiva perioder med jobb brukar hon ta sig tid att ladda om.
– Det är i vilan som nya projekt kan födas. Hjärnan behöver gå på tomgång ibland för att se vad den behöver. Sedan får jag se vad som händer.

Heléne Lindquist

Aktuell: Fyller 50 år 12 februari.
Bor: I Klippan.
Familj: Sambon Matta, dottern Moa, 15 år, mamma Christina.
Gör (bland annat): Håller i trådarna för Bruksspelet i Klippan, producerar musik för dressyrryttares kürprogram, gör kulturprogram för skolorna, till exempel musikal- eller skrivprojekt.
Har gjort (bland annat): satt upp teaterföreställningar med föreningen Amabile, som pjäsen "Våga vända bilden" om mobbing, hållit i trådarna för Klippanfesten, medverkat i tv-serien "Rosenholm" och teatergruppen Småfolket.
Bioupplevelse som lever kvar: "Bagdad café". "Då bodde jag i Stockholm och ramlade in på en matinéföreställning från stressen ute på gatan. Det var långsamt och tradigt tyckte jag först. Sedan kom jag in i tempot och budskapet och blev uppfylld av den."
Gå till toppen