Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I nyttans klor

De användbara

Mattias Hagberg Atlas FÖRSTA MENINGEN: "Genom de tjocka gardinerna hör jag timmerbilarna dra förbi."

Framtiden är full av löften. Han ser redan nu hur en ny ordning börjar ta form. Alla de frånstötande brister och skavanker som tidigare förhindrat framgång och ett friskt och sunt samhälle att nå sin fullbordan ska med tidens nya metoder rensas ut, förädlas och anpassas till den nya tekniken och stadigt växande kunskapen.
Mattias Hagberg.Bild: Carina Gran
Vetenskapernas landvinningar ska gå hand i hand med den nya människan som han i egenskap av läkare försöker att utforsla och förstå. Även mänskligheten kan förändras. Även här ska vetenskapen erövra ny och tidigare okänd mark.
Året är 1938. Den unge medicinaren Ludwig Malmström, verksam i Göteborg och specialiserad på tuberkulos, får i uppdrag att resa upp till Storåsen – en sinnesslöanstalt i mörkaste Jämtland, belägen nära Strömsund – för att utreda några märkliga dödsfall vars förlopp liknar tbc. Det är december månad då han anländer. Kylan är som en ren chock. Snön ligger djup.
Detta är det ena berättarperspektivet i Mattias Hagbergs roman De användbara. Sedan finns Eivor. Hon är gammal, sjuk, rullstolsbunden och helt beroende av hemtjänsten. Även Eivor har en historia som leder bakåt till Storåsen. Samtidigt får hon, trots s spasmer och ett hårt och oblitt livsöde, representera ett hopp i den annars på en gång mörka och skrämmande romanen.
Ty det visar sig snart att ingenting på Storåsen är som Ludwig Malmström förväntat sig. Till att börja med blir han inhyst i en skrubb i källaren – som vore han en paria. Och han får inte ta itu med sitt arbete, utan hålls ständigt sysselsatt med annat. Stämningen blir alltmer klaustrofobisk och krypande obehaglig.
Mattias Hagberg ställer genom handlingen en mängd viktiga frågor på sin spets – frågor som inte på något sätt enbart är bundna till nazitiden. Vem är frisk och vem är sjuk? Mot vilken värdemätare avgörs en individs sinnestillstånd som frisk eller ”sinnesslö” eller ”tokig”? I relation till andra människor? Genom förmågan att axla sin samhälleliga roll? Speglat i sitt familjeliv? Eller styrs diagnoserna av deras objektiva nytta för den anonyma statsmakten?
I skuggan av en iskall och hänsynslös pragmatism förtvinar och eroderas människovärdet. Alla riskerar att reduceras till tärande eller närande enheter avklädda sin särart och individualitet. Medborgarna är enkom en del av alla andra matematiska kalkyler. Nyttan, den kortsiktiga nyttan, blir då till ett reellt hot mot den enskilde, och mot samhällets grundläggande humanistiska värden.
Mattias Hagberg går nära, han rör sig tätt – mycket tätt – intill de människor han skildrar och är vad jag skulle vilja kalla exemplariskt påträngande i sitt effektiva blottläggande av de psykologiska skeendena. Gestalterna blir trovärdiga och allra högsta grad levande.
Det klara, distinkta språket, liksom frammejslat och förädlat, förmår ofta på en och samma gång att vara vackert och grymt, gastkramande i sin skildring av sinnestillstånd och ändå manande till djupare eftertanke. Med ”De användbara ” – och sin förra bok ”Rekviem för en vanskapt” – har Mattias Hagberg på ett självklart och övertygande sätt intagit en plats som en av landets verkligt intressanta och angelägna författare.
Gå till toppen