Att realisera något betyder inom handeln att man under en begränsad tidsperiod säljer ut en vara eller ett restlager av varor till nedsatt pris. Man realiserar – gör alltså verkligt – varans realvärde eller, som det ibland heter, dess faktiska värde och förvandlar detta värde till reda pengar. Om ett lager av varor byggts upp kan det ibland bero på att varorna inte är så efterfrågade, i alla fall inte till det pris man satt på dem. Kan då den stundande bokrean ge några indikationer på hur det står till med efterfrågan på olika titlar och genrer, eller kan den säga något annat om tillståndet på dagens svenska bokmarknad?

När det gäller lager är saken den att dagens bokhandel inte har några lager – det har den inte haft sedan kommissionsbokhandeln och systemet med fasta bokpriser försvann 1970. Bokrean är inte i egentlig mening någon rea, de flesta av bokreans titlar (i år 3 717 till antalet) trycks nämligen enligt Svenska förläggareföreningen upp speciellt för bokrean. Förlagen sänker alltså inte priset utan nyproducerar böcker och sätter ett lågt pris på dem redan från början.

Det som i dessa fall framstår som en prissänkning är skillnaden mellan det pris samma titel och utgåvetyp hade i en tidigare upplaga eller tryckning och det den ges i den nya. Detta betyder också att rean i dag snarare är att betrakta som ett slags temporär och förlagsinitierad billigbokhandel i bokhandeln än ett sätt för bokhandel och förlag att sälja ut sådant man är säker på inte är så efterfrågat längre.

Intressant att notera är också det i snabb takt krympande avståndet mellan originalutgivning och realisation. Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam" kom ut för mindre än ett år sedan, Paolo Coelhos senaste roman, "Otrohet", för ett halvår sedan och Lars Keplers "Stalker" för tre månader sedan. Det var också bara tre månader sedan Kristina Sandberg fick Augustpriset för "Liv till varje pris". Nu reas de alla ut.

Ur författarperspektiv torde det definitivt vara bättre att ens bok ges ut strax efter rean – då hinner den kanske säljas till normalpris i åtminstone nio-tio månader innan den säljs ut. Men borde det inte också vara bättre för bokhandeln och förlagen att dröja med realisation? Hur kan förlagen vara säkra på att det inte finns massor av människor som planerat att köpa Sandbergs senaste roman, och är beredda att betala fullpris, men bara inte blivit färdiga till det ännu?

För ett par decennier sedan hade ju en halvåret gammal titel fortfarande betraktats som tämligen nyutgiven, men i dag ser relationen mellan litteraturens livslängd och ålder annorlunda ut.

I motsats till den moderna individen, som gärna betraktar sig som ung långt efter medelåldern, blir en nyutkommen titel gammal i ett nafs. Bokrean kom på 1920-talet och ursprungligen fick man inte rea ut böcker som var yngre än fem år på bokrean. Vid mitten av 1930-talet sänktes gränsen till fyra år, och nu finns det ingen gräns alls. Det du för tre månader sedan fick betala cirka tvåhundra kronor för, kan du få för sjuttionio kronor i dag. Var då tvåhundra kronor ett överpris eller är sjuttionio en ren förlust för förlaget? Vad är det man betalar för egentligen? Vad är boken – och litteraturen – värd?

Att priset på böcker sjunker så oerhört snabbt som i dag tyder på att efterfrågan i högre grad än tidigare påverkas av titelns ålder. Men det kan också tolkas som ett uttryck för att nyhetsvärdets betydelse blivit en alltför styrande faktor på bokmarknaden.

De låga priserna på bokrean beror nämligen inte nödvändigtvis på att efterfrågan på en viss titel försvunnit på ett par månader. Man kan lika väl se det som att förlagen försöker dra ut på ögonblicket, tänja ut nuet lite extra och krama ur de sista dropparna i nyhetsvärdet genom att ha med nästan nyutkommen litteratur på bokrean eftersom bokrean i sig skapar uppmärksamhet kring boken. Det skvallrar i så fall om att bestsellerismens logik som kommit att breda ut sig över bokutgivningens alla segment.

Inom det segment som består av bestsellers, och där den omåttligt expansiva kriminalromangenren dominerar, är författarna främst kända för att vara bestsellerförfattare, det vill säga för att sälja många titlar, och den enskilda titelns nyhetsvärde tycks främst av allt betingas av att den nya titeln är ny. Det mest bisarra uttrycket för denna intressanta logik är väl att man till och med lyckas vaska fram en ny titel från en död författare när nu Stieg Larssons Millennietrilogi ska få en fjärde del och David Lagercrantz ska ge benämningen spökskrivare en helt ny innebörd. Det är alltså händelsen – att det kommer en ny titel från en känd författare – som skapar uppmärksamhet och att läsa boken är ett sätt att bli delaktig i den känsla av närvaro i nuet som uppmärksamheten i media genererar.

Nuet förgår dock snabbt och med det bestsellerns nyhetsvärde. Hur lockande känns det att köpa Liza Marklunds "Sprängaren" i dag? Nej, just det, och här har vi kanske en indikation på att värdet hos bestsellers i hög grad är ett nyhetsvärde. Om tid är pengar är det följdriktigt att bestsellern snabbt sjunker i värde, men det tveksamt att samma sak skulle gälla det som brukar kallas kvalitetslitteratur.

Bokmarknaden har alltid stått i intim interaktion med samhället i övrigt – de påverkar och påverkas av varandra. Att ge ut böcker är i första hand en affärsverksamhet och det är självklart att man då också måste kunna tjäna pengar på utgivningen. Men som branschen själv så ofta påpekat har boken ett kulturellt värde vid sidan av det ekonomiska, emedan den till skillnad från många andra handelsvaror förmedlar ett innehåll som sträcker sig utöver det materiella föremålet. När systemet med fasta bokpriser hotades av en ny lag på 1950-talet kämpade förlagsföreningen emot med näbbar och klor.

Fasta priser innebär att den som producerar varan, i det här fallet förlaget, också bestämmer vilket pris återförsäljaren ska ta – ett klart ingrepp i den konkurrensfrihet som man alltså vid 1900-talets mitt ville stärka i Sverige. En effekt av fasta bokpriser var att de som sålde böcker inte kunde konkurrera ut varandra med hjälp av lägre priser och när folk i dag efterfrågar ett införande av fasta priser – vilket många länder i Europa har – är argumentet att det skyddar mångfalden i litteraturutbudet. Det gör det också.

Med fasta priser skulle exempelvis inte Adlibris och Bokus kunna konkurrera ut landsortens, eller för den delen de större städernas boklådor genom den lägre prisnivå de av naturliga skäl kan hålla. Bokhandeln skulle kanske till och med kunna hålla sig med ett lager så att det blev möjligt att köpa böcker som kom ut för flera år sedan. Och om man tänker sig ett scenario där internetbokhandeln Amazon ger sig in på den svenska marknaden är fasta priser den enda räddningsplanka som finns till hands.

I dag är Svenska Förläggareföreningen emellertid motståndare till fasta bokpriser och som framgår av bokrean har prissättningen blivit så fri att den i vissa fall nära nog framstår som ett självskadebeteende. I samband med bokrean skriver föreningen på sin hemsida: "Den svenska bokrean är unik i världen. Inget annat land med fri, avreglerad marknad har en nationell gemensam reastart."