Kultur

En obehaglig historia om näthat

#Inhatewetrustav Anders Kungsman

Regi: Dag NorgårdLjus: Lina BennethVideo: Per UllbergMedverkande: Agnes Hargne Wallander, Anders Kungsman, Per UllbergSpelas på Landskrona teater 25 och 27 februari
Öresundsteatern är aktualitetsanknuten. Kort efter Aftonbladets och Researchgruppen avslöjanden om Flashback har skolföreställningen #Inhatewetrust premiär. Det handlar alltså om näthat, och pjäsen har åtminstone en koppling till Flashback, när en av rollfigurerna hotar att utföra sitt självmord online i realtid. Robert Aschbergs Trolljägarna spelar också en viss roll i handlingen.
"In hate we trust".Bild: Elisabeth Ohlson Wallin
Hat är en skrämmande närvarande faktor i samtiden, inte bara bland tonåringar - Öresundteaterns målgrupp är högstadiet - utan i alla situationer, i alla konfliktytor. Inte bara inom identitetspolitikens extremgrupper, utan vem som helst, när som helst, var som helst. Om detta beror på att nätets anonymitet synliggör ett hat som alltid har funnits, men dämpats av social skam, eller om den frustrerade maktlösheten i samtiden är så stor att den måste få ett utflöde någonstans tar inte pjäsen ställning till.
Pjästiteln syftar på ett fiktivt forum, där näthatare tävlar med varandra i grymmast möjliga utfall: allting måste förstås vara en tävling. Loke är värst och grymmast cyberbully, tycker i alla fall hans osäkre kompis Joel. Ända till Joel vinner den absurda popularitetsomröstningen. Amira (Agnes Hargne Wallander), som driver videobloggen Princess, utmanar kaxigt de båda hatarna att rikta sitt hat mot henne, en utmaning som blir henne övermäktig. Offentligheten på nätet blir till paranoid rädsla. Den virtuella världen blir ett psykodrama i verkligheten.
Pjäsförfattaren Anders Kungsman ger sin rollfigur Loke en del antydda personpsykologiska förklaringar: han är jagsvag och rädd för sin mamma, har problem med tjejer, tycks en aning sexualsadistisk med allmaktsfantasier men är samtidigt precis som Joel rädd och ängslig. Han har dessutom en inre röst, ett ont genius, som vränger yttrandefrihet till rätt och plikt att hata. Per Ullberg gör Joel till en dallrande, uppspeedad blandning av neuropsykiatriskt funktionshinder och drogpåverkan.
För en gångs skull är videoprojektionerna inte bara tekniskt skickliga, utan mycket adekvata för gestaltningen. Kommentarerna som haglar in på hatarforumet inför det utlovade självmordet kunde varit hämtade direkt från Flashback. Tempot i hela föreställningn är högt uppdrivet, och det går inte att värja sig mot påslaget i fysiskt utspel och visuella intryck.
Regissören Dag Norgård har ett förslag i programbladet, som nog skulle stöta på väldiga juridiska svårigheter att genomföra: att själen borde få en ny skyddslag med lika stor omfattning som yttrandefriheten. Men trots en del förenklingar och vädjanden om kärlek så väjer inte uppsättningen för det råaste, grövsta och fulaste. Den är i alla händelser, trots en del överspel, inte ett dugg tillrättalagd utan förbannat obehaglig och därmed förbannat trovärdig.
Gå till toppen